De unga arga banden lyser med sin frånvaro
I kväll svärs Donald Trump in som USA:s 45:e president. I Sverige och Europa verkar den politiska vågen sprungen ur vit makt-rörelsen vara här för att stanna ett tag.
Mitt nutida jag känner en blandning av rädsla och en känsla av att vi måste börja engagera oss innan det är för sent.
Mitt tonårsjag däremot hade bara varit förbannad och skrivit hård musik.
Jag blev tonåring på hösten 1994. Samma år släppte Refused sin debutskiva ”This just might be the truth” och hoppsparkade igång vad som har kommit att kallas Umeå-vågen på den svenska punkscenen.
I början av 1990-talet spred skinnskallarna i Vitt ariskt motstånd skräck på gatorna i min uppväxts Östersund och ung-domarna var allmänt skeptiska mot både stat och kapital efter tre år av borgerligt styre. Mot den fonden slog Refused ner som en bomb bland punkarna och skejtarna på min högstadieskola.
Politisk rockmusik fanns naturligvis redan.
Men hardcorepunken från Umeå matchade texternas budskap med en betydligt hårdare musik, inspirerad av amerikanska trashmetalband som Slayer och Anthrax.
”Oppressed so many for so long - we’ve ignored the facts, and moved along We gotta pump the brakes”, skrek Dennis Lyxén över de hårda riffen på ”Pump the brakes”, och snart fanns det minst ett hardcoreband på varenda högstadie och gymnasieskola i hela Norrland.
Vi var redigt förbannade och musiken fungerade både som en fysisk ventil för frustration och som en samlande kraft för politiskt likasinnade.
Men säg det som varar för evigt. Bara fyra år efter debuten, hösten 1998, splittrades Refused. Två år senare splittrades även amerikanska Rage Against the Machine, det kanske viktigaste politiska bandet under hela 1990-talet.
Harcorevågen rullade undan och beredde plats för ny musik på topplistor och i tonårsrummen. Det är helt normalt, få musikrörelser överlever mer än 10 år.
Det som förvånar mig är att nu 17 år senare så har både Refused och Rage Against the Machine hunnit återförenas. Men inga nya band verkar ha plockat upp kampfacklan som gick i rakt nedstigande led från 1960-talets hippieband, via proggen och punken under 1970- och 1980-talen för att sedan kulminera med en radikal skrikfest under 1990-talet.
Det finns så klart politisk musik även i dag, många svenska artister skriver smarta och högst politiska texter. Det finns även gott om hård musik, och kanske är det jag som börjat bli gammal när jag tycker att det är så självklart att de två ska gå hand i hand.
Men i kväll när jag ser en rovkapitalist, som öppet flörtar med vit makt-miljön, sväras in i världens mäktigaste ämbete så tänker jag tillbaka på Refuseds stora hit ”New noise”:
Adjust the $1000 smile, and -behold the creation of man. Great words won’t cover ugly actions. Good frames won’t save bad paintings!