Ett klassiskt ögonblick tillsammans med Aretha
NEW YORK
Tony"s finns kvar.
Men Tony har slutat.
Så nu får Tony inte längre beställa sin grappa av Little Italys vresigaste bartender.
Jag vet inte om den äldsta baren på Mulberry Street - öppnad redan 1908 - någonsin gick under det officiella namnet Tony"s.
Men man sa så.
Det var ju Tony han hette, den ständigt cigarr-rökande, vresige Corrado Soprano-kopian som i flera decennier stod bakom den rustika bardisken och serverade stammisar som Frank Sinatra, John Gotti och... ja, stammis är kanske mycket sagt men jag har kommit dit i mer än ett decennium och fått min beskärda del av sura Tony-blickar när jag harklat mig och bett att få en Heineken.
Nu har Tony försvunnit.
Sålde livsverket
Han sålde sitt livsverk när borgmästare Bloomberg införde sitt rökförbud, berättar nye ägaren.
- I can"t smoke in my own joint, frågade Tony upprört.
Nä, sa myndigheterna.
- Då kan ni dra åt helvete.
Det är inte riktigt samma grej utan honom, men jag gillar fortfarande att sitta i den slitna, bedagade, ingrodda baren och ta en öl om eftermiddagarna när dörrarna står på vid gavel ut mot myllret på Mulberry och Francis Albert sjunger "Cycles" på jukeboxen och ibland kommer det in italianos som ser ut precis som Big Pussy - stora, tjocka karlar i träningsoveraller, med guldkedjor runt halsarna och pinkie-rings på fingrarna - och för det mesta har de en kostym från kemtvätten på en galge med sig och tar en snabb liten espresso, fäller nån cynisk kommentar och sen är de på språng igen.
Jag är inte ensam om att ha upptäckt magin. Mycket film och tv filmas på Tony"s.
Det är till exempel just vid Tony"s bardisk Al Pacino och Johnny Depp har sin fugazi-diskussion i "Donnie Brasco".
Och så kommer den andre Tony hit varje gång han måste ha en sit-down med New York.
Ja, Tony Soprano alltså.
Det är i det inre rummet på Tony"s han möter gamle Carmine och Johnny Sachs, oftast för att diskutera fördelningen av inkomsterna från bygget av "the esplanade".
Men numer får Tony alltså klara sig utan Tony.
Jag är inte den som för särskilt mycket väsen på konserter, men när Aretha Franklin - majestätisk och respektingivande i en klassisk gul klänning - sätter sig vid flygeln och börjar spela "Dr Feelgood" hör jag mig själv skrika genom trängseln på House of Blues i Vegas.
- I love you, Aretha!
- Thank you, svarar The Queen of Soul.
Ett klassiskt ögonblick.
U2-singeln, "Vertigo", är tyvärr en veritabel axelryckning.
Trodde aldrig jag skulle stå på Jones och diskutera Rush, men häller man i Borlänges Tore Wrethammar, Ulf Karlsson, en cajun martini kan vad som helst hända.
Om morgonen gör Big Boy Virtanen fruktansvärt gott kaffe.
Som den skandinav jag är har jag förstås en sur och allvarlig uppsyn när jag kommer gående från poolen och den främmande tjejen jag möter precis vid hotellentrén kan inte acceptera tillståndet.
- Smile baby, you"re in Vegas, skriker hon.
Jag fortsätter framåt men tvingas snart kapitulera.
- Kom igen! Vänd dig om! Få se!
Jag vänder mig om.
Och ler.
- Yes, skrattar hon och gör high five med en kompis, I got it!
Ibland är amerikaner bara bäst.
I dag går taxin åter ut till Newark och Michael Stipe sjunger "Leaving New York" i hörlurarna och en lång höst av absolut ingenting väntar på andra sidan Atlanten och alla ska veta att jag verkligen hatar varje sekund.
Per Bjurman