Indiana Jones lever mestadels upp till förväntningarna
Men filmen är aningen för lång
Publicerad 2023-06-28
Indiana Jones and the dial of destiny
Regi James Mangold, med Harrison Ford, Phoebe Waller Bridge, Mads Mikkelsen, Antonio Banderas, John Rhys-Davies, Shaunette Renée Wilson, Thomas Kretschmann, Toby Jones, Boyd Holbrook.
Ett matinéäventyr i gammaldags stil.
Femte och sista Indiana Jones-filmen lever mestadels upp till förväntningarna, även om den är för lång och lite upprepande i alla sina påkostade actionscener.
ACTION. De två första Steven Spielberg-filmerna (1981, 1984) är stilbildande klassiker. Att se den första filmen i en fullsatt salong i Los Angeles klassiska Grauman’s Chinese Theatre, med en publik som var som galna av upphetsning, är en oförglömlig upplevelse.
Tredje och fjärde filmerna (1989, 2008) var mer rutinmässig action, där den sista hade för mycket övernaturligt hokus pokus mot slutet.
Nu har James Mangold tagit över regin, han gör ett bra jobb, men med alla actionfilmer som kommit i samma stil efter de två första filmerna, kan man knappast hävda att han tillför särskilt mycket originalitet.
Allt börjar den här gången i slutet av andra världskriget. Arkeologen och professorn Henry ”Indiana” Jones (Harrison Ford) och en tysk nazist, matematikern Jürgen Voller (Mads Mikkelsen), är ute efter samma sak, något som härstammar från Archimedes tid för flera tusen år sedan. En uppfinning som gör att man kan resa i tiden.
Här är Harrison Ford föryngrad digitalt och det fungerar oväntat bra. Bättre än i Martin Scorsese-filmen ”The Irishman” häromåret. Sedan är det väl någon stuntman, egentligen, som får göra jobbet när det blir bil- och motorcykeljakter och slagsmål ombord på ett skenande tåg. Då är vår hjälte filmad så att man sällan ser hans ansiktsuttryck.
Efter det hoppar handlingen till 1969. En åldrad Indiana Jones bor i New York, är nyskild, dricker kaffe med whisky till frukost och stör sig på grannarna som spelar Beatles och David Bowie på full volym. Ford övertygar ännu mer när han får spela sin egen ålder. Det blir en hel del småroliga skämt om att han är gammal numera.
När guddottern (Phoebe Waller-Bridge, härligt tuff) dyker upp i hans liv efter 18 år, fortsätter så småningom jakten på Archimedes gamla uppfinning. Mads Mikkelsens rollfigur har nu amerikaniserats och hjälpt NASA med att USA blev först att landa på månen. Eller är han fortfarande nazist?
Allt blir till ett gammaldags matinéäventyr i modern dräkt, nu när man med effekter kan göra praktiskt taget vad som helst. Massor av action, slagfärdiga repliker som främst levereras av Ford och Waller-Bridge och Mads Mikkelsens stjärnstatus lär knappast minska efter den här mycket övertygande insatsen som bad guy.
Slutet är en ganska rejäl och fantasifull överraskning.
Fast nästan två och en halv timme är för långt. På ett lite märkligt sätt är filmen både väldigt underhållande och lite tjatig, med liknande actionscener som staplas på varandra.
Filmen visas på bio.
Passa även på att se...
... ”Extraction 2” på Netflix. Tunt manus, men ännu häftigare actionscener staplade på varandra.
Visste du att...
... Mads Mikkelsen har spelat in ”Bastarden”, dansk historiskt drama som utspelas på 1700-talet? Magnus Krepper och Gustav Lindh har andra stora roller.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.