Vad var bäst, tråkigast och mest skandalomsusat på årets Cannes-festival?

1 av 3
Capharnaüm.

CANNES. Världens största filmfestival är över. Den 71:a årgången. Ingen av de mest minnesvärda.
Nöjesbladets Jan-Olov Andersson, som har varit 34 år i Cannes, sammanfattar här sina intryck.
Här är vad och vilka som var bäst, tråkigast, mest skandalomsusat, argast och mest efterlängtat.

Bästa film
”Capharnaüm”. Oerhört starkt och gripande om fattigdom i Beirut och flyktingkrisen. En av huvudpersonerna drömmer om att fly till Sverige, där alla ju tas emot på ett så vänligt sätt. Regissören Nadine Labakis fjärde film är festivalens enda -film.

Tråkigaste film
Vi sekulära nordbor springer väl knappast benen av oss för en Wim Wenders-dokumentär där han följer påven på hans resor. Hörde dock även italienska kollegor som tyckte den var stentrist.

Skandalomsusad film
Lars von Triers ”The house that Jack built”, förstås. När Matt Dillons seriemördare härjade som värst, lämnade flera hundra salongen under världspremiären och galavisningen. ”Bra reaktion”, tyckte regissören, som inte tycker om en likgiltig publik.

Kallaste filmen
”Arctic” med Mads Mikkelsen som en forskare som blir strandsatt vid Nordpolen. Enda maten var den fisk han lyckades fånga. Och äta den rå, som en slags överlevnads-sushi. Man kände sig både hungrig och frusen när man lämnade salongen.

Försäljare
John Travolta. Han var här och gjorde pr dygnet runt nästan för 40-årsjubilerande ”Grease”, som visades på gratisbion på stranden, och för ”Gotti”, en maffiabiografi han drömt om att göra i åratal. Om det räcker återstår att se, branschpressen sågar filmen jäms med fotknölarna.

Svenska succé
”Gräns”. Genrefilmer brukar sällan belönas i Cannes. Men Ali Abbasis skräcksaga, efter John Ajvide Lindqvists novell, blev inte bara den mest omtalade i sidosektionen Un Certain Regard, den vann också första pris.

Bästa skådespelare
Barnskådespelarna Zain Alrafeea och Treasure Bankole i ”Capharnaüm”. Den sistnämnda högst två år gammal, men uppträder som ett proffs, på något märkligt sätt. I Un Certain Regard självklart Eva Melander, hennes förvandlingsnummer i ”Gräns” är makalöst.

Äntligen!
Nej, inte Gert Fylking som kommenterade en Nobelprisvinnare, utan det faktum att Terry Gilliam efter över 25 års kamp fick ha efterlängtad premiär på ”The man who killed Don Quixote”. En överlastad och rörig historia, men stundtals väldigt underhållande.

Lika-som-bär
Paul Dano = Ed Oxenbould = Richard Ford. Skådespelaren Paul Dano, mest känd som Beach Boys-legendaren Brian Wilson i ”Love & Mercy”, regidebuterar med ”Wildlife”, efter en Richard Ford-roman. Dano hävdar att det är en ren slump att 16-årige Oxenbould, som spelar sonen i en dysfunktionell familj, både liknar Dano själv och Richard Ford som ung.

David Lynch-pastisch
Under en halvtimme är David Robert Mitchells ”Under the Silver Lake” den bästa David Lynch-filmen han inte själv har gjort. Suggestivt och sexigt med en lysande Andrew Garfield. Sedan spårar det ur totalt.

Argaste
Spike Lee. Jäklar vad han skällde ut Donald Trump på presskonferensen för ”BlacKkKlansman”, hans dramakomedi om rasismen i 1970-talets USA. Fast han vägrade kalla presidenten vid namn, han sa i stället gång på gång ”that motherfucker”.

Glamorösa par
Svårt att slå Javier Bardem och Penélope Cruz. Spaniens två enda skådespelare som har vunnit Oscarsstatyetter för sina insatser framför kameran, strålade både på röda mattan och i filmen ”Alla vet”, även om den inte riktigt levde upp till förväntningarna som Asghar Farhadi har skapet efter Oscarsvinnarna ”Nader och Simin – en separation” och ”The salesman”.

Frånvarande par
Varken Jafar Panahi eller Kirill Serebrennikov var här, trots att båda tävlade om Guldpalmen. En har utreseförbud från Iran, den andre sitter i husarrest i Ryssland.

Svartvitt
Ibland är värden vackrare i svartvitt. Som i polacken Pawel Pawlikoskis fina ”Cold war”, en gripande kärlekshistoria inspirerad av hans föräldrars liv.

Tycks-få-göra-vad-han-vill
Veteranen (87 år) Jean-Luc Godard tycks få tävla, vilka knasigheter han än hittar på. Jag gav upp på honom för åratal sedan. Ärrade kritiker klagade på att röriga ”Image book” var så konstig och högljudd att det inte ens gick att somna i biofåtöljen…

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM