"Inglorious basterds" är härligt galet tarantinskt

Jan-Olov Andersson

THRILLER En av årets mest efterlängtade filmer. Inget nytt mästerverk som ”Pulp fiction”. Men om regissörens senaste film, hyllningen till 1970-talets skräpfilmer ”Death proof” (2007), var en bagatell, så är Quentin Tarantino i detta påkostade andra världskrigsäventyr tillbaka i, åtminstone, ”Kill Bill”-form.

Han har i åratal pratat om projektet som en nyinspelning av en italiensk B-krigsfilm från 1978, men likheterna är väldigt få.

Inte oväntat tacklar Tarantino andra världskriget på sitt alldeles speciella sätt, han har helt enkelt uppfunnit ett nytt slut på kriget.

Historien utspelas i Frankrike under tyskarnas ockupation. Först på landsbygden, sedan i Paris. Brad Pitt spelar löjtnant Aldo Raine, som leder en grupp judiska soldater som kallas för The Basterds, för att de på ett ovanligt rått sätt åker runt och dödar och skalperar nazister. Diane Kruger spelar en firad skådis som egentligen är spion och planerar en kupp mot Adolf Hitler och de andra nazihöjdarna. Mélanie Laurent är en judisk fransyska som har sina egna hämndplaner sedan hennes familj utplånats. Mot slutet korsar dessa personer varandras vägar och som den filmnörd han är så låter Tarantino den grandiosa slutuppgörelsen äga rum på en biograf.

Man kan ha invändningar. Mot filmens längd (över två och en halv timme). Den hade kunnat tätas till lite grann, men ofta finns det en poäng med Tarantinos utdragna scener med kvicka replikskiften. Brad Pitt spelar över ibland, lite på samma sätt som i Guy Ritchies ”Snatch” (2000), fast med sydstatsdialekt. Ibland är det roligt, ibland lite irriterande.

Helheten blir till sist ändå så där härligt galet tarantinskt, med häftigt bildspråk, svart humor, makabert våld och helt knäpp musik, allt från spaghettivästernslingor av Ennio Morricone till David Bowie.

Och i österrikiske tv-skådisen Christoph Waltz får världen en ny stjärna, han är makalöst läskig som filmens ”bad guy”, en elak SS-överste.