Nya Omen börjar bra – men faller platt
Vi kan skrämseleffekterna på våra fem fingrar
Publicerad 2024-04-04
The first omen
Regi Arkasha Stevenson, med Nell Tiger Free, Ralph Ineson, Sonia Braga, Bill Nighy.
FILMRECENSION. Har ni någonsin velat veta mer om modern till Damien, Lucifers son?
Förmodligen inte, eftersom vi fick sanningen om henne i första ”Omen” (1976).
Men här kommer en film som vill skruva till berättelsen ytterligare.
SKRÄCK. Historien börjar i Rom, fem år före händelserna i originalfilmen.
En ung amerikanska, Margaret Daino (Nell Tiger Free), kommer till ett barnhem för att arbeta där, en uppvärmning innan hon ska bli nunna. Hon har en vän i form av kardinal Lawrence (Bill Nighy) som hon känner sedan tidigare, men en annan predikant, fader Brennan (Ralph Ineson), varnar Margaret för att det är sattyg i görningen på barnhemmet.
Samtidigt som hon finner nya vänner på barnhemmet anar hon att barnet som blir hennes skyddsling, den tillbakadragna flickan Carlita (Nicole Sorace), har ett märkligt förflutet. Det händer obehagliga saker när hon är i närheten.
Den första ”Omen” kom i kölvattnet efter supersuccén med ”Exorcisten” (1973). Trots att den inte ansågs vara på samma nivå har ”Omen” fått klassikerstatus med tiden. Tre uppföljare kläcktes, nyinspelningen kom 2006. Berättelsen om hur en helyllefamilj inser att barnet de uppfostrar i själva verket är Antikrist kittlade fantasin och namnet Damien blev synonymt med Satan i populärkulturen.
Det hjälpte att regissören Richard Donner och hans team, med femplushjälp av kompositören Jerry Goldsmith, skapade scener och musik som chockerade och fick det att krypa under skinnet på en. Här finns en halshuggning som har gått till filmhistorien och musiktemat ”Ave Satani” nominerades till en Oscar.
Försiktig attityd till originalet
När nu regissören Arkasha Stevenson i sin långfilmsdebut tar sig an mytologin är utmaningen stor. Till skillnad från den senaste ”Exorcisten”-filmen, som kom i höstas, intar ”The first omen” en försiktig attityd till första filmen. Man vill både knyta an till den och stå på egna ben.
Stämningen sitter helrätt i första scenen, med ett småkallt foto som ser ut att vara direkt kopierat från originalet och en spännande uppbyggnad av något som vi anar kommer att bli filmens första dödsfall, utanför en kyrka.
Richard Donner tog tid på sig att skildra platserna för dödsscener i ”Omen”, ett sätt att öka spänningen. Om det är en byggarbetsplats ser vi arbetet pågå en stund. I fotbollsvärlden talar vi om ”Guds hand”, här är det motsatsen som råkar trycka på till exempel en spak – och sedan sker en förfärlig olycka, ett grymt och absurt dödsfall. Samma uppbyggnad var även en grundstomme i ”Final destination”-filmerna.
Skrämseleffekter vi kan på våra fem fingrar
Stevenson försöker sig på något liknande i öppningsscenen av ”The first omen”, men resultatet faller förvånansvärt platt. Och så fortsätter det. Här finns en alltför enkel repris av barnflickan som hänger sig i originalet. En bilolycka som mest blir förutsägbar. Allt blandat med de skrämseleffekter som vi kan på våra fem fingrar sedan ”Conjuring”-filmerna.
Konspirationen andas mer ”Rosemarys baby” än ”Omen”. Det är inte fel i sig och med tanke på hur inne det är med konspirationsteorier som sprids via Tiktok, så ligger det rätt i tiden. Men det är också söndertjatat med katolska hemliga sällskap som utövar ondskefull makt i skuggorna.
Mot slutet skruvas temperaturen upp rejält med kroppsskräck som förvandlar en förlossning till djävulsk fasa. Här finns några djärva infall som visar en större ambition (samt att någon har kikat på kultklassikern ”Possession” från 1981). Men originalets avslöjande om Antikrists mor gav oss kallare kårar.
Bonum nocte, Satani.
Filmen visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.