En mustig skröna i absolut toppklass

Jan-Olov Andersson

helskärm

DRAMA Många vill göra det, men det är få förunnat att kunna göra det.

Berätta historier i Lars Molins (1942-1999) anda, alltså.

Mustiga skrönor är ett rätt banalt uttryck, men det var just det som var Molins signum.

John O Olsson – rutinerad filmfotograf, men också manusförfattare/regissör – har vid några tillfällen tangerat Lars Molins storhet.

Olssons ”Möbelhandlarens dotter” (2006) var precis som Lars Molins ”Tre kärlekar” (1989-1991) en sådan där tv-serie man aldrig ville skulle ta slut. Med ett myller av engagerande och färgstarka rollfigurer.

Nu är Olsson åter och tassar i Lars Molins fotspår.

Miljön är Viskan på norrländska landsbygden. I en nedgången hyreshuslänga längs ena sidan älven bor Bjarne (Rolf Lassgård) och Malin (Lia Boysen) och deras barn (Evelina Alexandersson, Andrea Wikman). Han driver en föga framgångsrik flyttfirma. Det blir så när alla som ville lämna Viskan har dragit och ingen vill flytta dit.

Bjarne och Malin älskar varandra. Innerligt. Men kris uppstår när hon drabbas av en olycka. När han börjar vänsterprassla med ”bibliotekstanten” (Elisabeth Carlsson). Och över alltihop svävar det faktum att Bjarne hela tiden tvingas förödmjuka sig genom att de alltid varit ekonomiskt beroende av hennes pappa Halvars välvilja. Han som bor på andra sidan älven. Ingvar Hirdwall gör denne djupt religiöse surgubbe till någon man verkligen älskar att hata. Varje blick, ansiktsuttryck, replik … man bara vill ha mer Hirdwall, hela tiden.

En av många strålande skådespelarinsatser. Rolf Lassgård har sällan varit mer storslaget magnifik än när Bjarne försöker hålla god min trots att allt är på väg att gå åt helvete. Lia Boysens kvinnoporträtt berör på djupet.

Biroller, foto, miljöerna, musiken, allt håller toppklass.

Fast det är en märklig släktkrönika på så sätt att den väcker väldigt blandade känslor. Första gången ser jag en rätt vemodig historia om en döende landsbygd, kryddad med vissa drastiskt roliga scener. Andra gången, några månader senare, ser jag snarare en svart komedi, fast med en rejäl dos allvar i botten.

Och vad miraklet i Viskan är, eller kanske till och med miraklen, tycker jag alla ska ta chansen att själva upptäcka, i årets hittills bästa svenska film.