Levan Akin om att hans film är Sveriges Oscarsbidrag: ”Det är helt galet”

Berättar om ”And then we danced” och rötterna i Georgien

Uppdaterad 2020-01-16 | Publicerad 2019-09-13

Det är knappt ett år sedan Levan Akin, 39, spelade in ”And then we danced” i Georgien, främst i huvudstaden Tbilisi.

Nu är filmen – som har premiär i dag fredag – Sveriges Oscarsbidrag.

– Bara att den skulle komma med i Cannes kändes ju som ett skämt. Och så blev den Sveriges Oscarsbidrag. Det är ju helt galet, säger han.

Det är lite Per Gessle över Levan Akin på det sättet att han inte bara tycker om att skapa konst – i Gessles fall förstås musik, i Avins fall film. Han är också lite så där nördigt intresserad av allt runtomkring.

Som nu när ”And then we danced” har utsetts till Sveriges Oscarsbidrag. Tidigare hette kategorin Best foreign language film. Nu har den döpts om till Best international feature film. Men fortfarande gäller att språket i filmen inte ska vara engelska.

Nomineringar avslöjas 13 januari

Vi kan räkna med att drygt ett 80-tal länder nominerar varsin film. I december kommer en lista på tio filmer som är shortlisted, i ett slags semifinal. Den 13 januari nästa år avslöjas så vilka fem som blir nominerade. Oscarsgalan äger rum 9 februari.

– Nu behöver vi stash, stålar, för att kampanja. SFI (Svenska Filminstitutet) hjälper ju till. Sedan kommer våra amerikanska distributörer Music Box in. De har lyckats göra bra ifrån sig med utländska filmer i USA. De hade ”En man som heter Ove” (nominerad 2017), de hade polska ”Ida” (vinnare 2015).

– Distributörens hopp är ju att vi först shortlistas i december. Sedan har vi premiär i januari, innan galan. Jag älskar statistik och att följa alla spekulationer och det är ju extra roligt när det handlar om ens egna film. Vår publicist har mejlat att vi börjar ses lite som en dark horse, just för att vi får så bra publikrespons på visningarna av filmen.

– Sydkoreanska Cannesvinnaren ”Parasites” blir väl nominerad. Liksom Pedro Almodóvars nya. Och franska ”Portrait of a lady on fire”. Vad finns det mer för filmer?

Levan Akin och skådespelarna i huvudrollerna, Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili, lär ha gott om tid att spekulera både före och under de förmodligen flera resor de ska göra till USA under hösten, i pr-syfte.

”Som i en zombiefilm”

Men vi backar bandet lite grann. Allt började med att Levan Akin fick se bilder från Pride-paraden i Tbilisi i Georgien 2013.

– De blev attackerade av en mobb arga människor. Det var som i en zombiefilm. Jag kände att jag måste göra något av det här. Med mitt ursprung från Georgien, hade jag en ingång dit.

Från början fanns tanken på en dokumentär. Men ingen vågade vara med framför kameran. Ett tag funderade Levan Akin på en hybrid av fiktion och dokumentär, men till sist blev det en spelfilm.

Filmen är en stark kärlekshistoria som samtidigt skildrar homofobin inom folkdansen i Georgien. Ett par unga killar blir förälskade i varandra men kan inte visa det öppet, för då de skulle de åka ut ur danskompaniet fortare än kvickt.

”En förenkling”

Levan Akin hävdar bestämt att det faktum att han själv är gay inte är orsaken till att han har gjort filmen.

– Det är inte relevant, filmen är inte personlig för mig av den anledningen. Jag tycker det är en förenkling. Många straighta personer gör filmer med gay-tema. Ang Lee gjorde ”Brokeback mountain” mycket bättre än jag hade kunnat gjort den. Jag har inte levt det där livet som de i filmen. Har inte varit dansare, har inte bott i Georgien, det är inget som är självupplevt. Filmen kom till genom mycket research.

Den georgiska folkdansen är en viktig del av landets kultur. Många barn prövar på det ungefär som de i Sverige prövar på fotboll. Levan Akin tycker det är paradoxalt att medan det i väst snarare är norm att vara gay i dansvärlden, är den i Georgien enormt homofobisk.

”Finns inga bögar”

Chefen för Georgian National Ballet ville inte samarbeta med filmproduktionen. Han hävdade att det inte fanns några bögar i landets dansvärld.

– Georgien är på pappret ett av de mer progressiva länderna när det gäller hbtq. Men när det kommer till praktiken, tittar politikerna åt andra håll. Eller uttalar sig homofobiskt.

– Inspelningen var tuff. Statliga organisationer vägrade samarbeta med oss. Ett ja att filma på en plats, blev plötsligt nej. Vi hade livvakter. Vår georgiska producent blev hotad. Men jag ville spela in på plats, för att få den rätta Tbilisi-känslan.

Och det fick han. Överallt har mottagandet för filmen varit enormt positivt. Filmen blev uttagen till Cannes-festivalen prestigefulla sidosektion Quanzaine des Réalisateurs. Fullsatta salonger, jubel hos publiken, hyllningar i amerikansk branschpress. På efterföljande festivaler i Odessa och Sarajevo har filmen prisbelönats. Ibland jämförs den med ”Call me by your name”, den senaste riktigt framgångsrika Hollywoodfilmen med gaytema.

– Det är en fantastisk film, men de har inga större likheter, utom möjligen att huvudpersonerna kanske har vissa likheter. Det är lite tråkigt att gayfilmer klumpas ihop på ett sätt man inte gör med filmer om straighta personer.

Både georgisk och turkisk kultur

Levan Akin föddes i Huddinge strax söder om Stockholm. Föräldrarna har rötter i Georgien, men var andra generationens invandrare i Turkiet, innan de kom till Sverige.

– Min kultur är georgisk, men också lite turkisk. Som barn var jag i både Georgien, som då tillhörde Sovjetunionen, och Turkiet på somrarna.

– Mina föräldrar flyttade hit för att få bättre förutsättningar med jobb och sådant. Vi är en typisk arbetarklassfamilj, även om pappa hade eget företag, en resebyrå som var tidigt ute med charterresor till Turkiet. Jag jobbade där som grabb efter plugget, som springpojke. Mamma är frisör, men jobbar numera bara några dagar i veckan numera. Syrran jobbar på SAS.

När en ung Levan Akin sökte in på Dramatiska Institutets regilinje blev det nobben, två gånger om.

– I stället gick jag och knackade på hos Roy Andersson och Studio 24. Jag fick göra praktik där i upptill något år, det var när han spelade in ”Du levande”. Det blev min filmskola.

Fått stöd från yngre

Sedan har det blivit flera tv-serier och två långfilmer, ”Katinkas kalas” och ”Cirkeln”, innan ”And then we danced” i dag når den svenska biopubliken. I höst blir det premiär i Georgien.

– Det är inte klart exakt när. Filmen kommer att bli väldigt kontroversiell och väcka avsky i vissa kretsar, men vi har också fått mycket support hos främst yngre människor.

”Jag älskar statistik”. Levan Akin följer ivrigt spekulationerna kring chanserna för ”And then we danced” att bli Oscarsnominerad.

Levan Akin om…

…SVT-serien ”Andra avenyn (2008-2010):
– Mitt andra regijobb, efter små webbavsnitt för TV 4-serien ”Labyrint”. Det fanns en härlig energi och var väldigt lärorikt. Jag kom in i andra säsongen. Tyvärr kan jag inte claima att jag har jobbat med Alicia Vikander. Hon hade precis slutat då.

… långfilmsdebuten ”Katinkas kalas” (2011):
– Ett kompis- och mikrobudgetprojekt. Vi åkte ut på den där ön i skärgården och spelade in filmen på några veckor. Hade inte Whit Stillman (hyllad amerikansk filmregissör) sett den på Stockholms filmfestival, hade den väl bara visats på Folkets bio i tre dagar och sedan dött ut. Han tog med den till New York, vi fick en säljagentur och den kom med i Tribeca Film Festival.

… SVT-serien ”Äkta människor” (2012):
– Jag gjorde fyra avsnitt, men det är mycket Harald Hamrells (konceptuerande regissör) förtjänst att det blev så bra när SVT vågade satsa på en så annorlunda serie. Det var väldigt roligt. Lars Lundström skriver så bra manus, man sitter och ler redan när man läser dem.

… ”Cirkeln” (2015):
– Första filmbolaget och jag ville olika saker. Då kom Ludvig och Benny Andersson och deras filmbolag RMV in och räddade filmen. Det var ett passion project från Ludvigs sida, han tyckte så mycket om böckerna. De har stöttat den här filmen också. Och vi har ju med en ABBA-låt…

…”Färjan”, Mats Strandbergs skräckroman:
– Jag ville jättegärna göra ”Färjan”. Trots att vi skrev flera jättefina manus, fick vi inget stöd från SFI, konsulenterna där trodde inte på filmen. Nu har jag hört att det kanske är på gång som engelskspråkig miniserie.