Ruben Östlund blir favorittippad inför Guldbaggegalan
Som väntat dominerar Ruben Östlunds ”Triangle of sadness” årets Guldbaggenomineringar. Hela nio stycken. Lika väntad var Tarik Salehs ”Boy from heaven” som främsta utmanare. Sju nomineringar.
Missarna hittar man, som vanligt, i dokumentärfilmsklassen.
Nu är det ju som Clint Eastwood en gång har sagt:
– Åsikter är som arslen. Alla har ett.
Så något exakt rätt eller fel finns inte.
”Triangle of sadness” och ”Boy from heaven” vann Guldpalmen respektive manuspris i Cannes. Ruben Östlunds film tog senast storslam på European Film Awards. Oavsett om juryn resonerar sig fram till att fördela priserna lite grann eller om de röstar internt, tror jag Östlunds film blir Guldbaggegalans största vinnare och plockar hem bästa film- och regiklassen. Jämnaste och mest ovissa klassen: vem som vinner birollspriset av Zlatko Buric och Fares Fares.
I dokumentärfilmsklassen har man gång på gång ignorerat de bästa filmerna. Nu är Magnus Gerttens mästerliga ”Nelly & Nadine” visserligen med, men nomineringsjuryn tycks gilla ”Historjá – Stygn för Sápmi” mer, hela fyra nomineringar. I den kategorin saknar jag både Maud Nycanders fina ”Kärlek & skilsmässa” och Stig Björkmans närgångna dokumentär om Joyce Carol Oates.
Några andra tankar:
Jag trodde Marie Richardson (”Tisdagsklubben”) och Noomi Rapace (”Svart krabba”) skulle vara självklara i klassen kvinnlig huvudroll.
Jag trodde att Bill Skarsgård också var ganska självklar för sin tolkning av Sven Stolpe (1905-1996) i ”Bränn alla mina brev”. Men filmen i sig var mindre engagerande än väntat och kanske spelar det roll att knappt någon tycks ha gillat Stolpe.
”Bränn alla mina brev”, ”Comedy club” och ”Jag är Zlatan” har alla sex nomineringar, men får nog vara glada för något enstaka pris.
Felix Herngrens ”Dag för dag” hade varit värd mer kärlek av nomineringsjuryn. Men jag blir inte förvånad om Sven Wollter (1934-2020) vinner en postum skådespelarbagge.
Kul att publikpriset är tillbaka också. Vem som vinner den Guldbaggen blir kanske allra mest spännande, oavsett om det sker röstkupper eller inte.
För det här året finns ingen överlägsen publiksuccé. Underhållande romantiska komedier som ”Ur spår”, ”Tisdagsklubben” eller ”Året jag slutade prestera och började onanera” och SF Studios prestigesatsning ”Bränn alla mina brev” hittade inte alla sin publik. Cannes-vinnarna har gått bra, men inte fantastiskt. Och så har vi ingen aning om hur många som har sett, eller tyckt om, de filmer som visats på strämningstjänser som Netflix, C More eller Viaplay.