Ett varmt porträtt av dansmusiken
Filmen om den franska dj:n fungerar som historielektion
Publicerad 2022-01-28
FILMRECENSION Dokumentären om den franska dj:n Laurent Garnier är en påminnelse om att dansmusik är smältdegeln av all den sannaste musiken.
Laurent Garnier: off the record
Regi Gabin Rivoire
DOKUMENTÄR Laurent Garnier blev under sent 80-tal stammis på klubben The Haçienda i Manchester och den tidens bästa gayklubbar i Paris. Även känd som Choice har han släppt musik sedan tidigt 90-tal. 1997 fick han en hit med den minnesvärda titeln ”Crispy bacon”.
Brittiska filmmakaren Gabin Rivoire har följt den franska dj:n under flera år. Garnier är kanske inte på förhand det mest givna subjektet för en dokumentär. ”Bland franska rejvare på landsbygden är han den största ikonen”, säger electroclash-artisten Miss Kittin träffande.
Men ”Laurent Garnier: off the record” är minst lika mycket historielektion i dansmusik som personporträtt. Garnier har varit med och sett sin genre utvecklas över decennierna. Han delar med sig med osviklig passion, artikulerar som bara fransmän förmår.
I det avseendet är filmen ett utmärkt stycke musikjournalistik. Bilderna från Haçienda där kids på piller dansar till den nya musiken från Chicago; acid house, så det regnar kondens från taket. Kärleksförklaringen till Detroit-techno, rotad i soul och jazz, sprungen ur unga afroamerikaners längtan efter förändring.
Och naturligtvis leder den franska dansmusikens vägar alltid till Daft Punk. Det var först då den vågade bli fransk fullt ut. Dess nyvunna självförtroende smittade av sig på världen. Samtidigt accepterades den i hemlandet där polisen slutade jaga skogsrejv – till slut tilläts techno inta Place de la Bastille och Paris tjusigaste konsertlokaler.
”Off the record” fångar house som helande, enande och eskapistisk kraft. Den är en påminnelse om att dansmusik är smältdegeln av all den sannaste musiken. När filmen är som bäst bultar den med stort skivsamlarhjärta. Vi får bland annat följa med till Garniers antikvariat av 55 000 skivor, kanske den mest rörande scenen. För vi kommer ju alltid att behöva människor som säger: ”Lyssna på det här! Lyssna på det här i stället!”