Charlotte Rampling i kubik

I ”Grandmother” åker hon på spikrak räls genom en välbekant historia

Emma Gray Munthe

helskärm

Grandmother

Regi Matthew J. Saville, med Charlotte Rampling, George Ferrier, Marton Csokas, Edith Poor

FILMRECENSION Rivig farmor i slutet av livet träffar deprimerad tonårssonson – och allt går precis som förväntat i Matthew J. Savilles ”Grandmother”.

DRAMA När Sam (George Ferrier) kommer hem från internatskolan sätter han ett kryss i kalendern och hänger upp en snara i skogen. Efter att hans mamma var sjuk och dog har han känt sig ensam, tänkt mörkt och varit självdestruktiv. Samma dag kommer hans gin-marinerade farmor (Charlotte Rampling) till gården på Nya Zeeland med trasigt ben och en sköterska (Edith Poor), för att stanna där tills hon blir bättre – i rummet Sam inte längre går in i. Snart åker de allihop på spikrak räls genom en välbekant – men väldigt vackert fotad – berättelse om att Omfamna Livet och Döden.

På vägen kastar farmorn glas omkring sig om hon inte får sin kanna gin perfekt blandad, slåss med sin käpp, är sur och tvär men rivig. Känns helt och hållet som en konstruerad hittepåfigur utan nyanser, och den enda regi Rampling verkar ha fått är att göra Rampling gånger hundra. Ferrier tar sin chans att spela skjortan av henne och lyckas, även när både konflikt och närmande dem emellan känns som en svårsmält skrivbordsprodukt. 

Vill man se en fin och rolig film om en rivig farmor rekommenderar jag i stället "Grandma" med Lily Tomlin, och vill man se tidernas mesta och bästa Livet och Döden-film är det förstås "Harold å Maude" man ska se. 

Visas på bio.