En charmig titt på Woodstock
Uppdaterad 2019-03-20 | Publicerad 2009-08-28
I samband med Woodstockfestivalens 40-årsjubileum kommer Ang Lees film om den legendariska tillställningen.
Men det är inte direkt filmen man hade väntat sig. Lees tolkning är nämligen mindre en skildring av själva festivalen, och mer en växa upp-historia om en ung man som – utan att han hade en aning om vad han gav sig in på – blev en nyckelperson i en händelse så monumental att den skulle komma att definiera en hel generation.
”Taking Woodstock” – som bygger på Elliot Tibers självbiografi med samma namn – tar avstamp i hur en lite töntig och tafatt, smyghomosexuell man (Demetri Martin) återvänder hem till vischan från New York, för att hjälpa sina odrägliga och otacksamma föräldrar att få ordning på sitt risiga motell.
När han läser om hur en liten stad i närheten har sagt nej till att vara värd för den planerade Woodstockfestivalen använder han sin position i den lokala handelskammaren för att få tillstånd att anordna en musik- och konstfestival på orten, med sina föräldrars motell som bas och en mjölkbondes ägor som festivalområde.
Hans tanke är bara att turismen och motellet ska få ett litet uppsving – men projektet antar snart enorma proportioner. Det lilla samhället invaderas av hundratusentals långhåriga blombarn och ... Ja, resten är historia.
”Taking Woodstock” är en varm, rolig och charmig film som innehåller några strålande sekvenser som effektivt målar bilden av en både revolutionerande och naiv tidsanda – och ett par riktigt bra birollsprestationer. Bland annat av Henry Goodman, som spelar Elliots gamle pappa, som plötsligt vaknar till liv efter många års mental dvala.
Men det är också en förvånansvärt förglömlig flugviktare, som aldrig riktigt låter tittaren nå det efterlängtade målet. Vi befinner oss aldrig närmare festivalen än i utkanten, och hör aldrig musiken mer än på håll.
Dessutom spelar Imelda Staunton över så mycket som bitter och gniden morsa att det nästan är provocerande.