Mary Poppins-stjärnan Miranda i stor intervju

Hamilton-skaparen: ”Vissa har en mossig bild av musikaler”

avJens Peterson

1 av 2 | Foto: Evan Agostini / AP TT NYHETSBYRÅN
Lin-Manuel Miranda som Alexander Hamilton.

Lin-Manuel Miranda är hetast på Broadway och i Londons West end.

Orsaken är ”Hamilton”, den revolutionerande musikalen. Nu tänder han lyktor i ”Mary Poppins kommer tillbaka”. En sjungande stjärna som älskar musikteater.

– Allt handlar om musiken. Musiken är min ingång till allt jag gör, säger Lin-Manuel Miranda till Aftonbladet.

Det är roligt att prata med Lin-Manuel Miranda. Hans entusiasm är smittande och orden smattrar fram. Så är han också mästerlig rappare och improvisatör.

– Jag är glad för alla musikfilmer i år. ”Mamma mia - here we go again”, ”Bohemian rhapsody”, ”A star is born” och ”Mary Poppins kommer tillbaka” är helt olika filmer. Min favoritperiod är 1950-talet, med ”Singin´ in the rain” och ”Den stora premiären”, MGM-musikalerna. Men det är viktigt att vi tar nästa steg.

– Ju mer man flyttar gränserna för hur filmmusikaler ser ut, desto mer hållbar blir genren. Vi har alla en kompis som säger (härmar uttråkad röst) ”Öh, jag gillar inte musikaler”. Det är för att dom har en mossig bild av vad musikaler kan vara. Varje gång vi utvecklar musikalen tar vi bort kompisens ammunition för att gnälla.

”Mary Poppins kommer tillbaka” är gjord i samma anda som första filmen från 1964.

– Den passar bra i tiden, för världen känns osäker. Mary Poppins kommer inte när allt är OK, hon dyker upp när det är trubbel. Det var roligt att gå till jobbet varje dag på inspelningen och veta att man spelar med i något som ska göra människor glada och optimistiska.

Minns du vad du tyckte om den första filmen?

– Vi sätter alla den filmen i en leksakslåda i våra hjärtan. När man är liten ser man de fantastiska äventyren, men som vuxen handlar filmen om hur fort barndomen försvinner. Vi växer upp och glömmer fantasin.

Du är uppenbarligen ett stort fan av musikteater.

– Jag gillar det lite grann...

Känner du till Björn och Bennys musikaler vid sidan om ”Mamma mia”?

– Ja, naturligtvis. ”Chess”, ”One night in Bangkok”. Och... så här är det. Att jag sitter här nu beror på att jag älskar musikaler och ville desperat komma in i branschen. Jag visste att om jag tränade balett kunde jag få rollen som Bernardo i ”West side story” eller Paul i ”A Chorus line”. Det var allt. De enda chanserna för en snubbe från Puerto Rico. Därför började jag skriva själv, och ”In the heights” blev min första musikal och sedan kom ”Hamilton. Jag måste skapa mina egna möjligheter. Att jag blev erbjuden rollen i ”Mary Poppins” är frukten av det hårda arbetet.

När du sökte ett stipendium skrev du att du ville förändra landskapet för amerikansk musikteater.

– Jag sökte det 2004 och fick inte stipendiet. Det blev några år till av att vara lärarvikarie och hitta andra sätt att betala räkningarna.

Men nu har du förändrat landskapet med ”Hamilton”.

– Det återstår att se. Förändringar går långsamt i branschen. Musikaler tar lång tid att göra. ”Hamilton” tog sju år, ”In the heights” åtta. Förnyelse tar tid.

Han berättar om influenser från många håll. Mycket smygs in i ”Hamilton”, en formulering, en rad i en sång. Hans första scenroll i skolan var i Gilbert och Sullivans operett ”Pirates of Penzance”. Han nämner också ”Spelman på taket”, ”Les miserables” och ”South pacific”. Hemma hörde han Ruben Blades och Celia Cruz. Han är mycket påverkad av hip hop. Rappare som Grandmaster Flash, Busta Rhymes, Notorious B.I.G, Tupac, Run DMC. Och Shakespeares ”Macbeth” och Harry Potter. Tv-serien ”Vita huset” och breakdansare i New Yorks tunnelbana.

I ”Hamilton” skildrar Lin-Manuel Miranda USA på 1700-talet som en smältdegel av människor och kulturer från olika håll. Hans musikal lyckas säga något om vår tid, dagens USA.

Disney höll filmmusikalen vid liv genom animerade ”Den lilla sjöjungfrun”, ”Skönheten och odjuret” och ”Lejonkungen”.

– Precis. Tack. Jag är så glad att jag växte upp under den guldåldern. Jag är här och pratar med dig idag för att när jag var nio år såg jag krabban Sebastian sjunga till Ariel i ”Den lilla sjöjungfrun”. Sången fick min hjärna att koka. Det var calypso, kändes samtida, ett jammande i havet som tände min fantasi. När filmen släpptes på video låtsades jag vara sjuk från skolan för att inte behöva vänta till slutet av dagen med att köpa den.

Och nu jobbar du med den som spelfilm, eller hur?

– Jag är producent på spelfilmen av ”Den lilla sjöjungfrun”. Jag ska se till att vi inte gör bort oss. Den animerade filmen betyder mer för mig än för någon annan, så vi ska komma på bästa sättet att göra den med skådespelare.

Har du lärt dig av Mary Poppins?

– Jag ser det som en filmskola. Det här var år ett. Jag ville se hur Rob Marshall jobbar för han är en av de bästa. Jag köade när hans ”Chicago” hade biopremiär, det var otroligt att han lyckades göra stark film av en så älskad musikal.

Det kommer mera.

– Nu väntar år två i min filmskola. Jag producerar en filmversion av ”In the heights”, som regisseras av Jon Chu som, gjorde ”Crazy rich asians” och de fantastiska dansnumren i ”Step up”. Det ska bli intressant att följa honom.

Och 2020 ska du regissera?

– År tre i min filmskola ska jag regissera ”Tick, tick... boom!” efter Jonathan Larsons musikal, han som skrev ”Rent”. Allt det här är en förberedelse för det.

Ska inte ”Hamilton” bli film?

– Vi har bara funnits i tre år och jag vill att så många som möjligt ska se den på scen. När vi nått så många vi kan ska vi sätta oss ner och fundera. Jag är stolt över vad vi gjort på scen.

Skriver du hela tiden eller enbart på specifika projekt?

– Det är en utmärkt fråga. Jag tror att när jag inte skriver så gror andra ideer i hjärnan. Just nu har jag tre olika uppslag för nästa musikal och vi får se vilken av dom som räcker upp handen och vill bli av. Det jag lärde mig av ”Hamilton” var att lita på min egen magkänsla och instinkt. Jo, jag tror jag skriver hela tiden. Även när jag inte skriver.

Nu väntar ”Hamilton” på Puerto Rico där Lin-Manuel Miranda ska spela huvudrollen i tre veckor för att samla in pengar. Sedan skriver han på nästa musikal och i sommar väntar inspelningen av ”Den mörka materian” av Philip Pullman.

– På scen ger publiken adrenalin. Allt de gjort för att kunna komma till föreställningen. Man vill visa sig värdig och ge dom en upplevelse. På film får man adrenalin av att det är så olika saker. Dansa med en pingvin en dag, dansa med Meryl Streep nästa. Stänga av Buckingham Palace och klättra på Big Ben. Man måste vara närvarande och skärpt när det gäller.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musikal

Film