Hopkok av klichéer från boxningsfilmer
Publicerad 2015-08-07
drama Redan under årets Cannes-festival förklarade Hollywood-mogulen Harvey Weinstein vilken skandal det var att Jake Gyllenhaal inte ens blev nominerad för en Oscar för sin roll som utmärglad och cynisk tv-fotograf i fjolårets ”Nightcrawler”.
– Vi får revansch i år, sa Weinstein, och syftade på hans eget bolags ”Southpaw”, ett boxningsdrama med Gyllenhaal i huvudrollen. En film han hävdade hade varit självskriven i tävlingen om Guldpalmen, om det inte hade varit så att Jake Gyllenhaal redan hade fått uppdraget som jurymedlem.
Weinstein hade både rätt och fel.
Gyllenhaal var verkligen fantastisk i ”Nightcrawler”. Ett både psykiskt och fysiskt mästarprov (han hade gått ned åtskilliga kilon) på skådespeleri, som Gyllenhaal inte bara borde ha nominerats för, utan rentav även vunnit hellre än Eddie Redmayne för ”The theory of everything”.
Däremot är jag inte alls lika imponerad av Gyllenhaal i ”Southpaw”, utom rent fysiskt; han har ”biffat upp sig” och skaffat en imponerande muskelmassa, som tveklöst gör honom trovärdig som Billy Hope, regerande världsmästare i lätt tungviktsboxning. Känd för sin brutala och offensiva stil i ringen. Han har förverkligat alla sina drömmar om framgång, berömmelse, pengar, lyxvilla strax utanför New York, vacker och självständig fru (Rachel McAdams) och ett gulligt barn (Oona Laurence).
En tragisk händelse vänder upp och ned på Billy Hopes liv och då blir ”Southpaw” ett ganska förutsägbart drama om en boxares uppgång och fall och försök till uppgång igen.
Om Gyllenhaal får godkänt när han fightas i boxningsringen, är det värre med hans skådespeleri vid sidan av. I något slags försök till method acting, mumlar han mest fram sina repliker som om han vore ännu mer punch drunk än vad Billy Hope förväntas vara i filmen.
”Southpaw” blir aldrig tråkig, det finns en styrka och närhet i de många boxningsscenerna och Rachel McAdams visar ännu en gång varför hon just nu är en av Hollywoods allra bästa.
Men som helhet är filmen ändå aldrig mer än ett hopkok av klichéer lånade från andra och bättre boxningsfilmer, som ”Million dollar baby”, ”Tjuren från Bronx”, ”Rocky” och flera andra.