Nya Woody Allen-filmen en braksuccé i Venedig – men Polanski skitdålig
VENEDIG. Så har då alla de omstridda ”gubbarnas” filmer haft premiär på filmfestivalen.
Protesterna har mest riktats mot Roman Polanski, men de kom av sig lite för att hans film var så enormt skitdålig. Woody Allen-filmen ”Coup de chance” däremot, möttes av skratt, jubel och applåder.
Festivalchefen Alberto Barbera har stenhårt försvarat beslutet att låta nya filmer av Luc Besson tävla och av Roman Polanski och Woody Allen visas utom tävlan. Han skiljer mellan vad de har gjort som konstnärer och som privatpersoner. Besson har dessutom nyligen friats från våldtäktsanklagelser efter en lång rättstvist ända upp i Frankrikes högsta domstol. Och Woody Allens påstådda övergrepp på sin dotter när hon var barn, har utretts flera gånger, men aldrig gått vidare till rättslig prövning.
Roman Polanski har ju bevisligen flytt från ett straff i Los Angeles på 1970-talet, så han är den som ilskan främst har riktats mot.
Bessons ”Dogman” hade premiär i torsdags förra veckan. Vi var många som tyckte om filmen. Några tunga USA-kritiker totalsågade den. Det finns knappast något att reta upp sig på kring Caleb Landry Jones porträtt av en man som lever med massor av hundar och ibland uppträder i en dragshow.
”Filmen är så jäkla kass”
Polanskis ”The Palace”, premiär i lördags, utspelas på en rikemansnyårsfest på ett lyxhotell i Schweiz 1999. Nästan alla i filmen är gamla och sönderopererade i sina ansikten. John Cleese spelar en 97-årig Texas-miljonär som är där med sin 22-åriga troféhustru. Han stoppar i sig en hel burk med Viagra, har sex med henne, dör mitt under akten – och hon fastnar med honom i sig.
Ja, det är den typen av skämt och visst, en spoiler, men filmen är så jäkla kass att den aldrig lär visas i Sverige. Buskis där det var helt tyst bland 1 400 besökare under premiären. Inte ett skratt.
Så Polanski är nu mer hånad för att, 90 år gammal, vara totalt slut som filmregissör än för att vara sexistisk.
Woody Allen, då?
Det börjar som vanligt. Jazzmusik under svartvita förtexter. Det känns som att ”komma hem” att åter få njuta av en klassisk Woody Allen-film. Humor, kärlek, otrohet och mord i fantastiska Paris-miljöer. Måndagens pressvisning möttes av rungande applåder.
På presskonferensen efteråt ser Woody Allen nästan lätt förskrämd ut när han gör entré till en stående ovation. Har väl aldrig hänt förr, vad jag minns. Sedan ger han raka och småroliga svar på alla frågor. Som om varför han valde just Paris som miljö för sin film.
– Som ung filmmakare ville jag vara en europeisk regissör som Ingmar Bergman eller någon av fransmännen. Först skulle den här filmen handla om amerikaner i Paris, sedan ändrade jag det till en helfransk film. Så nu kan jag kalla mig en europeisk regissör, skämtar han.
”Kärlek, otrohet, döden”
Han säger att filmen är besläktad med ”Matchpoint” (2005) när det gäller tema, men en annan historia. Och att han inte är inspirerad av Alfred Hitchcock.
– Kärlek, otrohet, mord, döden, det är väl drivkraften i nästan alla dramer.
Om denna hans 50:e film är hans sista, vet han inte.
– Jag har massor av idéer, men det är jobbigt att behöva slita med finansieringen av dem.
Han säger att det faktum att han är canceled i USA, bara är galet. Och säger sig vara en stark förespråkare för MeToo-rörelsen.
– Jag skulle nästan kunna vara en reklampelare för rörelsen. I mina 50 filmer har jag alltid haft bättre roller för kvinnor. Alltid haft många kvinnor i mitt filmteam. Alltid gett lika lön oavsett kön. Och av de hundratals kvinnor jag jobbat med framför kameran, har aldrig någon klagat på hur de har behandlats.
