Bråk, censur och mäktiga upplevelser på Göteborgs filmfestival
Jan-Olov Andersson om höjdpunkterna ● Dansken urinerade på ridån
240 filmer från 82 länder under tio dagar. Cirka 250 000 sålda biljetter. Hundratals gäster.
Göteborg Film Festival är störst i Norden. Omsätter cirka 40 miljoner kronor. I dag startar den 47:e upplagan av festivalen.
Men hur började det? Har det varit några skandaler? När fick festivalen stor internationell uppmärksamhet? Och varför är årets upplaga, egentligen, bara den 46:e?
– Siffrorna visar fel. Vi hoppade över den 13:e festivalen. Det var ren skrock, säger Gunnar Carlsson, 75, en av festivalens grundare.
Numera är Göteborg Film Festival en institution i svensk film. Har ett 15-tal heltidsanställda året runt. Många fler nu när festivalen pågår. Omsätter alltså cirka 40 miljoner kronor per år. Har seminarier för biopubliken och branschfolk. Delar ut hederspriser, i år till skådespelarna Ewan McGregor och Sidse Babett Knudsen. Gästas i år också av Sarah Lancashire, stjärnan från populära brittiska tv-serien ”Happy Valley” och Isabelle Huppert. Plus chefen för filmfestivalen i Cannes, Thierry Frémaux, som ska delta i Nordic Film Market och ha ett offentligt samtal med Ruben Östlund, festivalens hedersordförande, om dagens landskap för film och filmfestivaler. Och många fler regissörer, skådespelare, producenter, manusförfattare och andra i tv- och filmbranschen.
- Årets invigningsfilm är norska ”Hanteringen av odöda”, efter John Ajvide Lindqvists bästsäljande roman. Med bland annat Renate Reinsve och Bahar Pars i rollistan.
- Festivalens avslutningsfilm är danska ”Möte i Rom”, med Rolf Lassgård i en huvudroll.
Sedan några år tillbaka kan hela Sverige uppleva festivalen, då ett stort antal av filmerna går att se digitalt under samma dygn som de visas på bio i Göteborg.
Årets stora förändring
En stor förändring i år är att festivalen flyttar in i Clarion Hotel Draken, det 34 våningar höga hotell som öppnades på Järntorget i höstas.
I många år var Hotel Riverton centrum för festivalen. De största filmerna har alltid visats på biografen Draken vid Järntorget. Sedan samlades ofta regissörer, skådespelare, branschfolk och media i skybaren på hotellet några hundra meter därifrån, för fest och inte sällan heta diskussioner om de filmer som har visats.
Skulle ”göra upp” med Shanti Roney
Gunnar Rehlin, filmskribent för bland annat TT och tidigare programledare för SVT:s ”Filmkrönikan”, minns hur han och skådespelaren Shanti Roney en gång skulle ta hissen ned på gatan och ”göra upp”.
– Vi hade väl druckit en hel del. När vi kom ned till gatan kom vi inte ihåg vad vi bråkade om. Så vi åkte upp igen…
Själv minns jag allt från unga filmare som bjudit på öl och lämnat över en dvd på någon kortfilm de gjort, i hopp om att bli omskrivna, till trevliga konversationer om kulturpolitik med flitige festivalgästen Leif Pagrotsky (s) över en, två eller tre öl.
Roy Anderssons svar på tjatet
Eller tjat på festivalens förre hedersordförande Roy Andersson om att han borde göra en fortsättning på filmklassikern ”En kärlekshistoria” (1980), alla tiders bästa svenska film.
När jag var på honom för kanske sjunde gången, sa han:
– Andersson, jag vet du älskar filmen, men du kan sluta tjata, det blir inget!
”Bråket” med Ruben Östlund
Och så lite ”bråk” med Ruben Östlund, innan han blev landets nu mest hyllade filmregissör, efter två raka Guldpalmsvinster i Cannes och flera Oscarsnomineringar.
– I kväll bjuder du på öl, du har skrivit så mycket skit om mig, sa han en gång i baren, då jag var rätt ensam om att inte ha hyllat ”De ofrivilliga” (2008). Några år tidigare hade vi bråkat lite mer på riktigt i SVT:s Debatt, om smal vs bred film.
En annan gång satt jag i skybaren och pratade med några av dem i Rubens film ”Turist” (2014). Det var innan den haft premiär och fått fem plus i betyg av mig. Då började han plötsligt kasta pappersservetter på mig.
– Är du sur för att jag pratar med dina skådespelare? frågade jag.
– Inte alls. Vi håller bara på och infiltrerar dig, sa han och skrattade.
”Änglagård” mäktigaste upplevelsen
Bland många häftiga filmupplevelser jag haft på biografen Draken, är nog den allra mäktigaste den för ”Änglagård”. Få visste i förväg vad det egentligen var för film som Colin Nutley hade gjort. Och ensemblen, de flesta var på plats, hade nog inte väntat sig så häftiga reaktioner.
Det var stående ovationer och publikjubel i minst tio minuter. Folk jublade som på en fotbollsmatch.
En oförglömlig händelse var en replik från efterfesten för filmen, i Feskekörka. Jag satt vid samma bord som Galenskaparna Claes och Anders Eriksson och mäktige skådespelaren Ernst Günther (1933–1999), han som fått allra mest applåder efter premiären.
Ingen av oss andra tre vågade tilltala Ernst, som bara satt och njöt av en öl och ett par snapsar. Plötsligt vände han sig till Claes Eriksson och sa:
– Jag har inte sett något, men visst är det du de säger ska vara ganska rolig.
Sedan sa han inte ett ord till…
Festivalen har varit ”lite vilsen”
Under senare år, när festivalen haft sitt centrum på ett hotell på Kungsportsavenyn, har många saknat vimlet i skybaren.
– Jo, festivalen har på det sättet varit lite vilsen. Vi har försökt skapa nya samlingsplatser. Nu på det nya hotellet får vi ett stort festivalcenter som kan möta våra behov. Vi kan ha seminarier där. Folk kan bo där. Då kan vi åter skapa den sinnliga och koncentrerade känslan, säger Jonas Holmberg, som varit festivalens konstnärliga ledare sedan 2014. Men nu slutar han för att i stället bli museichef i förra hemstaden Kalmar. Pia Lundberg, med ett förflutet på Svenska Filminstitutet och senast som kulturråd i London, tar över jobbet.
Men vi backar bandet lite grann. Till 1979, när den första festivalen ägde rum.
Fyra dagar. 17 filmer på tre biografer. Cirka 3 000 sålda biljetter. Gunnar Carlsson och Göran Bjelkendal, nu 75 år, var två 30-åriga filmentusiaster som drev Göteborgs studenters filmstudio.
– Vi åkte på festivaler och skrev om film. Då såg vi massor som vi tyckte borde visas här. Vi träffade chefen för Londons filmfestival som hjälpte oss med kontakter och så, säger Gunnar Carlsson.
– Det blev en framgång direkt. Fullt på varje föreställning. Det lilla överskottet lade vi in i nästa festival, så antalet filmer, visningar och biografer ökade år från år. Göteborgs stads utlovade förlustbidrag på 40 000 kronor behövde vi aldrig utnyttja. Det blev väldigt lokalt förankrat, för Jörn Donner (dåvarande vd på Svenska Filminstitutet) sa absolut nej till bidrag.
– Vi höll till på Kåren. Hade ett skrivbord och några telefoner bakom all utrustning uppe i maskinrummet som kontor. Åttonde året blev det ett heltidsjobb för mig. Tidigare hade jag jobbat som filmklippare av nyheterna på SVT.
Ständiga problem med censuren
Gunnar Rehlin minns den tiden:
– Det var lite happy-go-lucky på den tiden. Ibland visade man om några akter ur filmerna sent på nätterna när folk hade festat. Minns hur Dennis Hopper (1926-2010) satt och asgarvade när han såg ”Porklips now”, en parodi på ”Apocalypse now” där han var med.
Festivalen hade då ständiga problem med Statens Biografbyrå, filmcensuren.
– Vi struntade i dem. Man kan säga att vi introducerade asiatiska långfilmer i Sverige. Bland dem King Hus (1932-1997) legendariska kung fu-filmer. Därför jagade censuren oss. Så vi införde medlemskort, så det räknades som slutna föreställningar, säger Gunnar Carlsson.
– På begäran från en mäktig kvinna bland kineserna i staden visade vi någon gång kung fu-filmer för hela familjer som jobbade på stadens kinakroger. De hade tidigare bara sett dem på videokassetter. Men det var först mitt i natten, efter att de hade stängt krogarna, då kom de med barn och allt, säger Gunnar Carlsson.
Han lämnade festivalen 1993 och har efterträtts av Gunnar Bergdahl (1994-2002), Jannike Åhlund (2002-2007) och Marit Kapla (2007-2014), innan Jonas Holmberg fick jobbet.
Och så var det det där med tideräkningen. Varför är egentligen årets 47:e festival egentligen den 46:e?
– Det var både på skämt och allvar. Vi var lite skrockfulla. På de flesta flygplan finns ju inte den 13:e raden. Så vi hoppade över den 13:e festivalen, säger Gunnar Carlsson.
Jonas Holmberg, 41, om…
… festivalens viktigaste uppgift:
– Vi har en stark relation till publiken, numera har vi även blivit en festival för hela Sverige. Vi ska vara ett utropstecken för filmen. Hylla filmskapare, skapa relationer mellan dem och publiken i en tid när filmkulturen är utmanad och hotad på många sätt. Och så har vi ett strålkastarljus på den nordiska filmen.
… ett starkt minne:
– Första gången jag stod på scenen på Draken och pratade under en invigning. Filmen var danska ”Key house mirror” med Ghita Nørby och Sven Wollter. Den magiska stämningen man upplevde då…
… när festivalen blev en världsnyhet:
– Året när Lisa (akutsjuksköterska från Skövde) blev utvald att tillbringa en hel vecka och bara se festivalfilmer i fyren Pater Noster på en öde i Bohusläns skärgård. Det var samtidigt som Capitolium stormades i Washington. Det var två nyheter som uppmärksammades i hela världen, det var ju surrealistiskt att vi var i centrum samtidigt.
… en favoritgäst:
– Italienske regissören Luca Guadagnino, mest känd för ”Call my by your name”, fick festivalens hederspris. Som tack för att han fick priset, ville han göra något speciellt för festivalen. Så han hade med sig en omklippt version av sin film ”A bigger splash”, som då hette ”An even bigger splash”.
… en skandal:
– Det har väl inte varit så mycket. Men en ganska uppburen dansk filmare, jag ska inte säga vem, hade festat väldigt mycket kvällen innan premiären på Draken. Under presentationen inför visningen, gick han plötsligt bakom och så urinerade han på ridån. Det var väldigt äckligt.