Brendan Fraser gör comeback i ”The whale”
Het Oscarsfavorit i sin ”fat suit”
Gunnar Rehlin/TT
Uppdaterad 2022-09-05 | Publicerad 2022-09-04
För 25 år sedan fick Brendan Fraser ett dundrande genombrott med komedin ”Djungel-George”.
Sedan dess har han haft en karriär fylld med både andra succéer och en del floppar – för att nu landa i Venedig med dramat ”The whale” som fått honom att bli en het Oscarsfavorit.
– Min resa hit har gått ut på att utforska så många karaktärer som möjligt, säger Fraser när han möter pressen med sin regissör Darren Aronofsky och två av motspelarna, och fortsätter:
– Killen jag spelar här är den mest hjältemodiga person jag någonsin har spelat. Hans superkraft är att se det goda i andra människor.
”The whale”, som baseras på en teaterpjäs är berättelsen om den extremt överviktige collegeläraren Charles. Han bor ensam i ett hus, han lämnade sin familj när han blivit förälskad i en manlig elev. Nu anar han att han kanske inte har så långt kvar att leva. Han söker kontakt med sin tonåriga dotter (spelad av Sadie Sink från ”Stranger Things”), som hatar honom eftersom han en gång övergav henne och modern.
”Lite som svindel”
Fraser har fått sin feta kropp tack vare så kallad fat suit, men rollen krävde också mycket annat.
– Jag var tvungen att lära mig att röra mig på ett helt nytt sätt. Jag utvecklade muskler som jag inte visste att jag hade. Det kändes lite som svindel, ungefär som när jag steg av båten här i Venedig.
– Rollen har verkligen fått mig att känna en helt ny respekt för de människor som har en sådan här kropp på riktigt, man måste vara oerhört stark för att klara av det.
Darren Aronofsky säger:
– Det tog mig tio år att hitta rätt skådespelare. På många sätt var det en oerhörd utmaning. Jag tror jag tänkte på varenda skådespelare som finns. Men det klickade aldrig.
– Sedan såg jag trailern för en brasiliansk lågbudgetfilm där Brendan hade en roll. Då tändes ett ljus. Jag träffade honom i New York och jag lät honom och Sadie göra en uppläsning av manuset. Och det var så bra att jag fick kalla kårar.
I ett vardagsrum
Aronofsky säger att man jobbade hårt för att göra det filmiskt – pjäsen utspelas bara i huvudpersonens vardagsrum.
– Vi var ju tvungna att göra det så att biopubliken skulle tycka att det var spännande att se, att det inte skulle kännas klaustrofobiskt. Och redan när vi gjort en första grovklippning kändes det helt rätt.