Att lyssna på ”Norrsken” är som att sakta sänkas ner i en isvak

Markus Larsson om deltävling 3 i mello 2019

MELODIFESTIVALEN

LEKSAND. Jon Henrik Fjällgrens bidrag är ingen låt.
Nej, försök inte.
Det är en viltolycka.

Ibland händer det.

Ibland tar ett bidrag över allting.

Och inte i en positiv bemärkelse.

Efter första uppspelningen minns jag inte ens vilka andra som tävlar i Leksand. Jag får helt enkelt läsa programmet igen.

Är Dolly Style här? Vad ska jag säga om det? Kul för dem.

Är Martin Stenmarck också med? Karlfan måste vara från vettet.

Allt överskuggas av bidrag nummer sju. Deltävlingens final är helt vigd åt eleganten från vidderna, Jon Henrik Fjällgren.

Att lyssna på låten ”Norrsken” är som att sakta sänkas ner i en isvak av mörk och bitande förtvivlan.

Man kan inte fly. Man kan inte skrika. Man kan inte hålla för öronen. Man kan bara huttra och översköljas av en serie av mer eller mindre allvarliga brott mot god och sansad musiksmak.

För det första fortsätter bidragets upphovsmän att, med förvånande skamlöshet, plundra Avicii. Jon Henrik Fjällgren lyckas med konststycket att jojka melodierna från både Tim Berglings ”Without you” och ”Sun is shining” med Axwell & Ingrosso.

På tre minuter hinner han uppfinna en ny genre och hybrid: jojk-edm. Det låter som att en yngre version av Roger Pontare har rejvfest i skogen tillsammans med en fotbollsklack som vanligtvis hejar på IFK Göteborg. Lägg till en tonartshöjning som klättrar upp på toppen av Kebnekajse, tar sats och slår nytt svenskt rekord i stavhopp på över 2000 meters höjd.

Foto: PETER WIXTRÖM
”Jon Henrik Fjällgren går säkert till final och utmanar alla om flygbiljetten till Tel Aviv. ”

Ingen borde bli förvånad. I krig, kärlek och Melodifestivalen är allting, precis allting, tillåtet. Det här har inget med verkligheten att göra. Verkligheten tog slut i och med att årets fyra programledare satte sig i en husbil.

Musiken i ”Norrsken” är bara en ny nivå av... förskräckelse.

Det mest infernaliska med bidraget är att man måste lyssna igen när våndan är över, mest för att få uppleva olyckan igen. Giftet går inte ur kroppen.

Jon Henrik Fjällgren går säkert till final och utmanar alla om flygbiljetten till Tel Aviv. Det är så lätt att tycka om honom. I det här sammanhanget är han som Ingemar Stenmark.

De andra artisterna kan hoppa och tjoa, köra disco som de måste ha hittat i tv-programmet ”Antikrundan” eller sjunga ”habibi” så många gånger att Hesa Fredrik börjar tjuta, kalla sig för The Lovers Of Valdaro och föna frisyren i gamla Modern Talking-hits.

Men Fjällgren kan, precis som Stenmark, låta tystnaden tala i stället och kommunicera med enstaviga ord vid sidan av scenen.

Hjärtat i tv-rutans nedre kant börjar brinna ändå.

Han gör ”Norrsken” till en unik händelse. Det är bara här och ingen annanstans som liknande musik har ett hem.

Tack och lov. Annars är vi förlorade.

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM