Värdiga extranummer med Leonard Cohen

Publicerad 2019-11-22

Leonard Cohen har lämnat bordet. Men musiken finns kvar.

ALBUM En sista liten glimt av en mästares storhet. Det är vi som ska tacka.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Leonard Cohen
Thanks for the dance
Columbia/Sony


POP Med tanke på den slutgiltiga stämning som vilade över ”You want it darker” – albumet var på många sätt en lika stilfull final som David Bowies ”Blackstar” – fanns det skäl att närma sig det här postuma albumet med viss skepsis. Ville verkligen Adam Cohen mjölka sin fars goda namn genom att släppa halvfärdiga, ratade rester ur arkiven, så här tre år senare?

Det visar sig emellertid snabbt att så inte är fallet. ”Thanks for the dance” består av nio spår som far och son Cohen hade påbörjat men på grund av den ikoniske artistens sviktande hälsa aldrig hann färdigställa. Således fick ingen av de här låtarna chans att komma med på albumet.

Men grund och sång var lagd, så nu har Adam Cohen – inte minst för att få vara i närheten av sin fars röst, som han uttrycker det – försökt göra klart musiken utifrån diskussionerna de hade om låtarna innan Leonard Cohen lämnade oss den 7 november 2016.

En rad prominenta musikervänner hjälpte till. Leslie Feist, Jennifer Warnes och Damien Rice lade körer, namn som Beck och folk från Arcade Fire och The National adderade instrument, Daniel Lanois gjorde arrangemang.

Och samtliga inblandade verkar ha varit måna om att hålla det värdigt och framför allt se till att ställa huvudpersonen så mycket i centrum som möjligt.

Produktionen är sparsmakad, Cohens röst långt fram i högtalarna när han pratsjunger sin poesi. I ena stunden skör, nästa livsvis, även så här sent i livet gärna med en liten risqué-tryfferad glimt i ögat.

I ”The hills” sjunger han om sin sjukdom (”I’m living on pills for which I thank God”). ”Puppets” är en stillsamt politisk kommentar om den mänskliga tendensen att dansa efter någon annans pipa. Och i ”The night of Santiago” bjuder Cohen på en så erotiskt vibrerande historia att det förmodligen inte finns speciellt många andra sångare som alls skulle komma undan med att leverera den.

”I was always working steady but I never called it art” är albumets första rad, och även om det är sympatiskt ödmjukt stämmer det givetvis inte.

För det som Leonard Cohen gjorde med sina ord och hur han sjöng dem var inget annat än stor minimalistisk konst. Det känns fint att få en sista glimt av hans genialitet.
BÄSTA SPÅR: ”Happens to the heart”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Förödande vackert om livets
förgänglighet