Kanye ger ut drömmar och demoner

Publicerad 2018-06-04

”The most beautiful thoughts are always besides the darkest”. Så börjar Kanye Wests album ”Ye”.

ALBUM I sin nya musik framstår superkändisen Kanye West som mer mänsklig än någonsin.

”Ye” får en att ömma för – och stundtals förfasas över – personen Kanye.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Kanye West
Ye
Getting Out Our Dreams/Def Jam


HIPHOP Det är lätt att följa strömmen, göra som alla andra.

Svårare är att göra precis tvärtom. Följa sin inre röst, oavsett vart vinden blåser.

Kanye West har byggt hela sitt konstnärskap på just det.

När han 2008 sjöng hjärtekrossade ballader genom hårt ställd autotune på ”808:s & heartbreak” förstod världen inte ett skvatt.

Tio år senare är det exakt så all popmusik låter.

När hiphopartister av vår tid släpper 22 låtar långa playlists för att maxa antalet strömningar är Kanyes åttonde album sju låtar och 23 minuter kort, med en gemen titel i två bokstäver.

Som vore han en balearisk indieartist från Göteborg i mitten av 00-talet.

Liknelsen kan låta raljant, men faktum är att den är närmare sanningen än man kan tro.

För hur stor West än må vara – världens största artist, typ – beter han sig exakt som en som inte har någonting att förlora.

Namnet på hans skivbolag är en så vacker beskrivning av just det.

”Getting Out Our Dreams”.

Titta bara på omslaget.

Ett enkelt iPhone-foto av Jackson Holes horisont, där albumet är inspelat, med texten ”I hate being bi-polar it’s awesome” klottrad i grönt.

Bilden togs av Kanye själv på väg till ett redan beryktat lyssningsparty bara timmar före släppet. En tillställning där delar av hiphopeliten flögs upp i bergen för att insvepta i filtar lyssna på “Ye” runt en gigantisk lägereld, tillsammans med några undrande hästar.

Där Kanye West aldrig varit den bästa rapparen, den bästa textförfattaren, eller ens den bästa producenten har han alltid haft de bästa idéerna.

Albumet börjar med den röstförvrängda monologen ”I thought about killing you”. Titeln verkar syfta på honom själv, eller möjligen en version av honom själv.

”Ye” kretsar kring det faktum att Kanye vid 40 års ålder har blivit diagnostiserad som bipolär. Och det kommer efter en period när det stormat mer än vanligt kring honom.

Från det att han abrupt klev av sin ”Saint Pablo”-turné efter en 20 minuter lång utläggning i Sacramento 2016, med 22 inställda spelningar, och fram till senaste tidens trollande om Donald Trump och refererande till slaveri som ett val.

”It’s been a shaky-ass year”, summerar Kanye själv i den 70-talssouliga ”No mistakes”.

Men redan i andra låten ”Yikes” omvandlar han sin diagnos till en superkraft.

Särskilt rörande är ”Wouldn't leave”, där West pratar i telefon med fru Kardashian och säger att hon får lämna honom om hon vill.

”Ghost town” är en dramatisk psykedelisk rocklåt, där den annars så välkammade John Legend blivit så nerrökt (?) att man knappt hör texten, om det nu fanns någon från början.

I avslutande vaggvisan ”Violent crimes”, med sin söta refräng, inser Kanye som far till två döttrar vad kvinnor tvingas utstå från män – och kan inte räkna bort sitt eget beteende.

Ärligheten är ”Ye”:s främsta signum.

Dessutom ramar han in dessa sina mörkaste tankar med oemotståndlig poppig hiphop.

Enligt Kanye själv är albumet inspelat under de senaste veckorna. Och det finns kraft i det koncentrerade formatet. Som om dessa sju spår verkligen är de som han var tvungen att göra just nu.

Det är imponerande att en person – till synes så hårt kämpande med sig själv – har lyckats samla sig till ett så här fokuserat och tjusigt litet konstverk.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Rockbjörnen