En perfekt storm av sex, våld och cynism

avMarkus Larsson

Foto: KEVIN ESTRADA/REX PNH
Axl Rose och Slash. Bilden är tagen när Guns N’ Roses uppträdde på Whiskey A-Go-Go i Los Angeles den 16 mars 1987, drygt fyra månader innan de släppte debutskivan ”Appetite for destruction”.

ALBUM Behövs det en superlyxig jättebox med Guns N’ Roses?

Nej, verkligen inte.

Men vem bryr sig?

”Appetite for destruction” är lika fascinerande nu som för 31 år sedan.


Guns N’ Roses
Appetite for destruction (super deluxe edition)
Geffen/Universal


ROCK Av alla tidigare outgivna tagningar och versioner är det pianodemon av ”November rain” som inte går att ta sig förbi.

Den är inspelad i studion Sound City i Los Angeles 1986.

Det är ett år innan gruppens debutalbum ”Appetite for destruction” släpps.

Det är två år innan samma album krossar glastaket blir etta på amerikanska Billboardlistan.

Det dröjer fem år från det att Axl Rose sätter sig vid pianot i Sound City till att ”November rain” spelas in på riktigt till skivan ”Use your illusion I” och blir bandets centrala och mest älskade ballad.

Axl hade arbetat på ”November rain” längre än bandet funnits.

Och 1986 var den färdig. Här finns redan alla intron och crescendon, det förlängda outrot och körarrangemangen. Det enda som fattas är en svindyr video, en symfoniorkester och Slashs solon.

På något vis känns det som att Axl Rose har allt det i sitt huvud. Han ruvar på en hemlighet och väntar på sin tur. ”November rain” passar inte in i det han och resten av bandet vill säga med ”Appetite for destruction”.

Ibland verkar det som att Guns N’ Roses var en olyckshändelse. Men ”Appetite for destruction (super deluxe edition)” berättar också en annan historia.

De flesta som har förälskat sig i bandet vet att lejonparten av allt det som är och blev Guns N’ Roses, de bästa låtarna och livenumren, fanns redan innan debutskivan nådde skivaffärerna.

”November rain” är ett exempel, men boxen innehåller även en tidig Studio City-session av ”Back off bitch”.

Covern på Bob Dylans ”Knockin’ on heaven’s door” var en etablerad livefavorit i flera år innan den spelades in på ”Use your illusion II”. Och hur kunde ”Shadow of your love” väljas bort över huvud taget?

Lägg till ”Don’t cry”, det finns demoinspelningar av den från 1985 som underligt nog saknas i boxen. Guns N’ Roses var redo att rulla ut en hel karriär långt innan världen visste att de ens existerade.

Det visuella var lika viktigt som hiten ”Paradise city”. Att bläddra i boxens 96 sidor tjocka bok är egentligen den största behållningen.

Axl Rose, Izzy Stradlin, Duff McKagan, Slash och Steven Adler ser lika fantastiska ut som musiken låter. De hade allt för att slå i en tid då MTV och musikvideor bestämde vilka som lyckades eller inte. Bandet tog över klubbarna i Los Angeles bara genom att gå in genom dörren.

Här finns en outgiven video till ”It’s so easy” som gjordes av en enda anledning: att den aldrig skulle visas på MTV. Här finns hela albumet ”GN’R lies”, utom ”One in a million”. Att den har ”glömts bort” kan bero på att låtens text är ett rasistiskt och homofobiskt hjärnsläpp.

Här finns mycket, men dessa jätteboxar har sedan länge spelat ut sin roll eftersom musiken och videorna ändå finns på strömmade musiktjänster eller Youtube.

Det räcker med att lyssna på ”Appetite for destruction” en gång till. En perfekt storm av ursinnig, paranoid och cynisk hedonism. Sex, droger, våld och förstörelse. Guns N’ Roses skulle aldrig låta lika bra och elaka igen. Ingen annan heller för den delen, inte på samma sätt.

Trummisen Steven Adler är nyckeln som gruppen tappade bort. När han ersattes av blyarmen Matt Sorum försvann också musikens driv. Adlers punkiga energi är den perfekta motorn bakom Slashs och Izzys ”fuck off”-gitarrer.

Om mindre än en vecka når det som återstår av Guns N’ Roses, inklusive tre originalmedlemmar, Sverige igen.

Precis som ”Appetite for destruction (super deluxe edition)” hyllar turnén ”Not in this lifetime” något unikt.

När Axl Rose slår an de första ackorden i ”November rain”, eller när fyrverkerierna i ”Paradise city” lyser upp natthimlen över Ullevi i Göteborg, är det inte bara en påminnelse om det som en gång startade 1987.

Det blir också en hyllning till något som nästan aldrig händer, då som nu:

Att ett gäng unga misfits och outlaws, psykfall och narkomaner får samla sina styrkor i underjorden, tända underklassen och krascha festen. Bli världens största band och förändra hitlistorna på egna villkor, utan att ta hänsyn till moral och god smak.

Världen har i alla tider hellre velat ha en Ed Sheeran.
BÄSTA SPÅR: ”Sweet child o’ mine”, ”November rain (piano version)”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM