Bring Me The Horizon gör svärtad electropop om kärlek

Foto: Pressbild
Ett infekterat äktenskap, en sårande otrohetsaffär och en uppslitande skilsmässa står i fokus på Bring Me The Horizons nya platta.

avSofia Bergström

MUSIK

ALBUM Bring Me The Horizon har lämnat metalcoren bakom sig.

Sjätte albumet ”Amo” är en djärv men ojämn popplatta som fansen kommer att älska eller hata.


Bring Me The Horizon
Amo
RCA/Sony


ELEKTRONISK POP Sedan 2013 års ”Sempiternal” har brittiska Bring Me The Horizon stått med ena benet i metalcore och det andra i elektronisk pop.

Men nu kan de inte längre klassas som en ogudaktig hybrid.

På sitt sjätte album har den Lollapalooza-aktuella kvintetten tippat över helt till det sistnämnda.

Det i stort sett enda som känns bekant är sångaren Oli Sykes självutlämnande, och bitvis berörande, texter.

32-åringens senaste sviter av hjärtesorg – till följd av ett infekterat äktenskap, en sårande otrohetsaffär och en uppslitande skilsmässa – har onekligen färgat av sig på slutresultatet.

”Amo”, som betyder kärlek på portugisiska, är sprängfylld av svärta. Skivtiteln är dessutom en mörk ordlek med engelskans förkortning av ordet ammunition.

”Alone getting high on a Saturday night/I’m on the edge of a knife/Nobody cares if I’m dead or alive”, sjunger Sykes med sylvass stämma i ”Wonderful life”. För att i drum’n’bass-spåret ”Ouch” dystert konstatera ”I always knew this was going to end in tears”.

”Amo” är en djärv men ojämn popplatta som fansen kommer att älska eller hata. Motsägelsefullt nog hamnar jag någonstans mitt emellan.
BÄSTA SPÅR: ”Nihilist blues” feat. Grimes.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM