På tok för mycket rock med Dolly Parton
Publicerad 2023-11-20
ALBUM Fyrkantig och fantasilös rock blir det när Dolly Parton gör sitt första rockalbum.
Framför allt blir det alldeles för mycket rock.
Dolly Parton
Rockstar
Butterfly/Big Machine/Universal
ROCK Ni vet hur det brukar bli när en reklambyrå ska göra något som ”känns rock”. Spånmötet runt konferensbordet kommer väldigt sällan längre än till allra första klichéstationen: läder, nitar, yxgitarrer och spretiga frisyrer i grälla kulörer.
Dessvärre är det även ungefär där som Dolly Parton oftast hamnar när hon vid 77 års ålder bestämmer sig för att spela in sitt första rockalbum.
I fjol blev ikonen från Smoky Mountains invald i Rock And Roll Hall Of Fame, men avböjde först då hon som countryartist tyckte att hon inte förtjänade att vara med.
Så för att rättfärdiga platsen som hon till slut accepterade slänger hon här upp hela 30 låtar Dolly-rock.
Det visar sig snabbt vara… väldigt många låtar Dolly-rock för mycket.
Två av de nio nya egna låtarna har ordet rock i titeln och även i de 21 coverlåtarna gillar hon att sjunga om att rocka.
Och rocken blir väldigt mycket en ganska omodern sorts rockrock: ylande Gibson Les Paul-solon, betongtunga trummor, svulstiga powerballader. Doften av 80- och 90-tal ligger minst sagt stark över nejden.
I särklass mest imponerande är gästlistan. Det blir tydligt att när Dolly ropar kommer man, för en mer stjärnspäckad skiva har inte släppts på väldigt länge: Paul McCartney, Ringo Starr, Elton John, Debbie Harry, Sting, Steven Tyler, Stevie Nicks, John Fogerty, Joan Jett, Rob Halford, Lizzo och Kid Rock. Med flera.
Betydligt mer oklart är om vi behöver ännu fler covers på ”We will rock you” och ”We are the champions” eller för den delen ”Stairway to heaven”, ”Satisfaction”, ”Heart of glass” och ”Purple rain”.
Det massivt förhandshypade albumet förväntas leva på den berömda Dolly-charmen, och den lindrar kanske upplevelsen en del, men i långa stunder ställer man sig främst två frågor: ”varför?” och ”varför så mycket?”. Särskilt som de sista elva minuterna består av ”Free bird” med Lynyrd Skynyrd och inte direkt lite gitarrsolo.
Nåväl, i de stunder när Parton håller sig borta från den värsta riffrocken och istället rör sig hyfsat mycket på hemmaplan blir det trots allt rätt bra.
Som i en själfull version av Bob Segers ”Night moves” tillsammans med Chris Stapleton. Eller i ”You’re no good”, mest känd i Linda Ronstadts version men här ihop med Emmylou Harris och Sheryl Crow.
En av de två bra nyskrivna låtarna håller sig aningen oväntat på västkustrockdomäner. ”Bittersweet” är en snyggt svävande ballad där Parton får fin kemi med Michael McDonald.
Den andra är den underhållande r’n’b-stompiga ”I dreamed about Elvis” med Ronnie McDowell – mest känd för sin egen Elvis-hyllning ”The king is gone” – i rollen som något slags Presley-imitatör.
På det stora hela är emellertid ”Rockstar” ett lika besynnerligt som tämligen onödigt projekt.
För som en av countryns mesta ikoner är ju Dolly Parton i hela sin persona redan en av de största rockstjärnor som populärkulturhistorien har upplevt.
Det behöver hon verkligen inte spela rock för att bevisa.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik