Ulf Lundell är självutlämnande och ljuvlig

Uppdaterad 2019-06-30 | Publicerad 2019-06-29

KONSERT ”Är själen okej, eller hatar du världen?”
Ulf Lundell ställer frågan redan i första låten.
Svaret är att den verkar mer än okej – turnépremiären är strålande.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Ulf Lundell
Plats: Sofiero, Helsingborg. Publik: 4 000. Längd: 2 timmar och 45 minuter. Bäst: ”Tranorna kommer”, ”Förlorad värld” och återtagandet av ”Öppna landskap”. Sämst: Killen i publiken som sjunger ”Sweet home Alabama” över ”Hon gör mig galen”.


Jag har spenderat våren med romanen ”Vardagar” och sommaren med ”Vardagar 2”. Trots att sviten, med sina totalt 1 312 sidor, är så tung att handen krampar vid nattygsbordet verkar den lätt, som skriven av en författare som forsar fram över tangenterna.

Det litterära dubbelalbumet är en självutlämnande och ömsint skildring av livets andra halvlek. I böckerna blir motståndet som Ulf Lundell verkar känna mot att skriva, måla, turnera, också uppenbart. Men lik förbannat, för att parafrasera honom själv, står han här på ännu en premiär med Ipren och plektrum i packningen.

– Hallå Sofiero! Jag ska flytta in i det här slottet, ropar han.

Ett försiktigt men välbekant varggrin sprider sig över hans ansikte. Det ska återkomma under hela konserten. Ren rockglädje, verkar det som. Ulf Lundell påminner i kväll om de vilda fåglar han sjunger om. Inledningen – ”Tranorna kommer”, ”Kär och galen” och ”Ut ikväll” – är en knockout.

Lundells väloljade musiker – hans eget E Street Band, i sommar kryddat med violinisten Karin Hellqvist – är i fantastisk form.

Ulf Lundell vill ta tillbaka ”Öppna landskap” från de högerextrema krafter som försökt annektera den. Han ber publiken att sjunga med, eftersom han inte kan göra det ensam. För vilken annan artist som helst skulle det kännas som simpelt frieri. Men för en som har ett dokumenterat komplext förhållande till sin publik och som verkar ha levt under devisen att man inte bara ska ha släkten – utan hela världen på väggen – känns det nästan som en försoning.

Under stora delar av konserten framstår Lundell som den rusiga romantikens sista riddare. I synnerhet i crescendot av ”Hon gör mig galen” och den skvaliga livsnjutarrocken ”Förlorad värld”, ljuvlig som någonsin. Rösten är stark, kanske bara lite mer ärrad.

Under extranumret ”Om sommaren” håller Lundell en lång monolog om ett rep i redskapsboden och om bra takbjälkar. Han kallar att gå i sjön för en fin författardöd, med Vilhelm Moberg och Hjalmar Gullberg som förebilder. Han berättar sedan om hur han försökte sola ihjäl sig med oljan Hawaiian Tropic – samma tvära kast mellan nattsvärta och humor som gör böckerna så briljanta.

I nästa sekund sjunger han ”Gå ut och var glad” till jublande saxofon.

Där kolleger inte kan sluta upprepa framgångsrecept skriver Lundell osminkat om livet som nyskild 69-åring.

Där samma kolleger samlas runt middagsbord dukade av TV4 tar Lundell bara på sig den rutiga skjortan, kavlar upp ärmarna och stämplar in i ännu en park och pratar direkt med sin publik – för att det känns som han nästan inte har någon annan att prata med.