Dramaseriernas tio bästa musikögonblick på 2000-talet

”Billions” är inte enda serien där musiken blir en emotionell accelerator.
Kombinationen av ljud och bild är ibland oslagbar.
Här är dramaseriernas tio bästa musikögonblick på 2000-talet.

1. Journey: ”Don't stop believin’” (”The Sopranos”, avsnitt 86, 2007)

”The Sopranos” slutar med att Tony Soprano samlar familjen på en enkel diner och tittar på lökringar.

Maffiabossen ser ut som vilken Svensson som helst, trött och resignerad och medelklass. Journeys låt, en pudelfönad hymn full av liv och hopp och drömmar och andra ungdomliga fantasier, står i skarp kontrast till Tonys långa trötta fall.

Hustrun Carmela och sonen AJ sätter sig vid bordet, dottern Meadow är försenad och försöker parkera sin bil utanför. Inget särskilt händer förutom att en dörrklocka markerar de viktigaste klippen. Ändå är spänningen öronbedövande.

Scenen visar att man, ända sedan Michael Corleone ursäktade sig och gick på muggen i ”Gudfadern”, alltid måste ha koll på vilka skumma män som väljer att gå på toaletten på en restaurang. Särskilt om det handlar om maffian.

Slutet av ”Sopranos” gjorde Journey virala i en tid när det ordet knappt existerade. ”Don’t stop believin'” blev åter igen en hit, 26 år efter att låten ursprungligen släpptes 1981.

Det här är slutscenen som alla serier fortfarande måste slå. Ingen har lyckats.

Klockan plingar. Tony lyfter blicken. Svartruta.

Lee Pace som Joe McMillan i scenen där ”Solsbury Hill” spelas.

2. Peter Gabriel: ”Solsbury Hill” (”Halt And Catch Fire”, avsnitt 40, 2017)
”Halt and catch fire” är antagligen den bästa serien som ingen såg på 2000-talet. Men den som följde de fyra säsongerna med de underbara dataidealisterna glömmer dem aldrig. När bildmontaget under ”Solsbury Hill” når fram till att Joe McMillan förbereder sig för att undervisa sina elever och fastnar framför inramade foton av sina gamla vänner grillas ens hjärta sakta över öppen eld.

3. Joni Mitchell: ”Both sides now” (”Mad men”, avsnitt 78, 2013)

”Both sides now” har använts i otaliga filmer och tv-serier. Men låten har sällan haft samma emotionella sprängkraft som i ett av nyckelavsnitten i ”Mad men”. Sjätte säsongen slutar med att Don Draper visar sina barn var han egentligen kommer ifrån, ett fattigt kyffe i utkanten av en stad som ingen behöver komma ihåg. Serien slutar inte där, men den skulle aldrig lämna efter sig samma djupa blandning av smärta, skam och försoning igen.

Martin Sheen som Jed Bartlet i ”Vita huset”. Att tända en cigg har sällan haft en lika emotionell tyngd som i klassiska avsnittet ”Two cathedrals”.

4. Dire Straits: ”Brothers in arms” (”Vita huset”, avsnitt 44, 2001)

Avsnittet ”Two cathedrals” är ett begrepp, av många ansedd som ett av de bästa tv-avsnitten som gjorts. Politiska och privata smärtpunkter spinner ett kvävande nät över Jed Bartlet när han försöker bestämma sig för om han ska kämpa för att bli återvald till amerikansk president. Den kritiska punkten när Martin Sheen stoppar ner händerna i fickorna på en presskonferens skulle aldrig vara samma sak utan ”Brothers in arms”.

5. Robyn: ”Dancing on my own” (”Girls”, avsnitt 3, 2012)

Finns en viss badkarsversion av Oasis ”Wonderwall” också. Och Icona Pops ”I love it”, så klart. Men den här scenen tog både serien ”Girls” och Robyn till nästa nivå. Först twittrar Lena Dunhams rollfigur att hon har fått kondylom och lägger till: ”All adventourous women do”. Sedan fuldansar hon ensam till Robyn. Yo, girl...

6. The Rolling Stones: ”You can’t always get what you want” (”House MD”, avsnitt 1, 2004)

I rollen som läkaren Dr Gregory House gjorde Hugh Laurie på sätt och vis den bästa rock’n’roll-versionen av Sherlock Holmes innan Benedict Cumberbatch stal kronan. ”House MD” innehåller många odödliga ögonblick. Vem kan glömma när Radioheads ”No surprises” fick vara en säsongsinledning? Eller när Dr House spelade luftpiano och pekade på sin egen högerhand till ”Baba O’ Riley” med The Who? Men Stones klassiker satte tonen för hela serien och återkom flera gånger. Som Dr House själv slog fast: ”Well, as the great philosopher Jagger once said, you can’t always get what you want.”

7. Sia: ”Breathe me” (”Six feet under”, avsnitt 63, 2005)

Serien handlar om en familj som driver en begravningsbyrå. ”Breathe me” med Sia får seriens centrala och oundvikliga tema, döden, att kännas både skrämmande och trösterikt. 90 år i olika människors liv sammanfattas på sex oförglömliga minuter.

8. Jessica Paré: ”Zou bisou bisou” (”Mad men”, avsnitt 53-54, 2012)

Tack vare seriens musikaliska handledare Alexandra Patsavas, som även har skräddarsytt låtvalen i ”The O.C.” och ”Grey’s anatomy”, innehåller ”Mad men” så många magiska musikögonblick att de skulle kunna fylla en hårddisk. Men Jessica Parés version av Gillian Hills franska zum-zum-zum står ut. Inte ens ”The office” har haft en lika krypande och ångestladdad underton. Ljudet av hur äktenskapet mellan Megan och Don Draper börjar spricka till en bossa nova.

9. Phil Collins: ”In the air tonight” (”The Americans”, avsnitt 1, 2013)

Det är märkligt hur mycket bättre artister som Phil Collins, Peter Gabriel och Genesis låter i tv än på skiva. Collins starkaste låt passade naturligtvis spionhistorien ”The Americans” perfekt. Om kalla kriget har en favorittryckare heter den ”In the air tonight”. Den har inte varit lika bra på tv sedan Sonny Crocketts och Ricardo Tubbs ansikten lystes upp av neonnätterna i ”Miami Vice” på 80-talet.

10. My Morning Jacket: ”Wordless chorus” (”American dad!”, avsnitt 84, 2009)

Avsnittet handlar om hur den tecknade reaktionära jättekäken Stan blir så förälskad i det amerikanska rockbandet My Morning Jacket att han blir deras groupie som hänger med på turnén. När Stan får höra Jim James sjunga ”Wordless chorus” stiger tårarna i ögonen och han skriker något som alla som drabbats av My Morning Jacket kan känna igen:

”Oh my God! I feel! I feel everything!”

Följ ämnen i artikeln