Hurula är stark på en svag scen

avNatasha Azarmi

1 av 2 | Foto: MARCUS ERICSSON
Hurula på Lollapalooza i Stockholm.

LOLLAPALOOZA Hurulas smärta är lika påtaglig som vanligt.

Ändå uteblir gemenskapen som kännetecknar hans musik.


Hurula
Plats: Park Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: En stor grupp stillastående människor. Längd: 55 minuter. Bäst: ”22”. Sämst: Det här är inte Hurulas ideala scen.


Det är ofta omtumlande att se Hurula live.

Hans konserter liknar en explosiv känslostorm.

Under turnépremiären på Berns i Stockholm tidigare i år släppte artisten och hans publik lös både ilska och sorg. Hurulas känslor blev våra och det gjorde stundvis ont att stå där i publikhavet när han sjöng om hjärtekross och klassorättvisor.

Men på Lollapalooza når Luleåsonens starka budskap knappt fram till kravallstaketet.

När han tar i för full hals i ”Järnvägsbron” är det bara några få som sjunger med.

Det är både synd och märkligt.

Historien om ”självmordsbron” i hemstaden Luleå är det starkaste Hurula har skrivit. Redan i den inledande textraden är sorgen svindlande: ”Hälsningar från järnvägsbron/Från din egen lillebror”, sjunger han.

Ändå står de flesta helt still. Hur mycket bandet än tar i finns här en ständig känsla av att någonting större borde hända.

Men Hurula och hans musiker ger allt. I ”Ny drog” hörs smärtan i varje ton sångaren sjunger. I ”Skjut mig” tar han i så att rösten spricker.

Det svåra med en festivalpublik är ju att de oftast är där för att höra de största hitsen.

Undantaget blir därför ”22”. Publiken vrålar ”Jag var tjugotvååå när jag lämnade Luleååå” och slår knytnävarna i luften.

”Inte min son” bygger upp till ett mäktigt crescendo som får publiken att jubla.

Och i ”Kom över nu” är känslorna på scen så starka att de smittar av sig på publiken.

Hurula går ner och kramar om dem.

Till slut blir stämningen lika intensiv som hans musik.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM