Jag kan inte skaka av mig anklagelserna mot Till Lindemann
Lyssnar fortfarande inte på Rammstein
KRÖNIKA Förra sommaren vittnade flera kvinnor om att Till Lindemann utsatt dem för
övergrepp.
Jag har inte kunnat lyssna på Rammstein sedan dess.
Det var en dag i maj förra året som bomben släpptes.
I ett inlägg på X, då Twitter, berättade en irländsk kvinna att hon hade blivit drogad på en efterfest med Till Lindemann och att Rammstein-sångaren dessutom blivit arg när hon inte ville ha sex med honom.
Under veckorna som följde trädde kvinnor i både Tyskland och Litauen fram med vittnesmål om grooming och sexuella övergrepp av olika slag, varpå flera utredningar inleddes. Lindemann nekade till anklagelserna och utredningarna lades så småningom ner på grund av bristande bevisning, som så ofta är fallet när ord står mot ord.
Även om åklagare har beslutat att inte väcka åtal så har den tyske frontmannen i mina ögon passerat en moralisk gräns, precis som bandkamraten Christoph Schneider resonerade i ett Instagram-inlägg när vittnesmålen duggade tätt.
För det vi vet med säkerhet är bekymrande nog.
I flera års tid har unga kvinnor rekryterats till Rammsteins spelningar för att stå längst fram i publiken, så kallad ”Row zero”. Ett urval av dessa kvinnor har Lindemann sedan bjudit in till intima efterfester med gratis alkohol – och strikt mobilförbud.
Utan tvekan är dessa fester är ett tydligt exempel på maktmissbruk
Bakom stängda dörrar har den nyblivne 61-åringen alltså festat ensam med kvinnor som hade kunnat vara hans barn eller till och med barnbarn. Någon mer som ser en stor, röd varningsflagga fladdra förbi? Ja? Nej?
Utan tvekan är dessa fester är ett tydligt exempel på maktmissbruk av en gubbsjuk man i en priviligierad position. Och det kan jag omöjligen skaka av mig.
Det var därför med kluvna känslor och en klump i magen som jag recenserade Lindemanns solospelning på ett halvtomt Hovet i december förra året.
Videoprojektionerna bakom bandet visade ett provokativt potpurri av sex, våld och droger.
Konstnärliga uttryck, hur skeva, stötande eller sexuellt explicita de än må vara, måste finnas och försvaras
Jag ser egentligen inga problem med det. Konstnärliga uttryck, hur skeva, stötande eller sexuellt explicita de än må vara, måste finnas och försvaras. Det är inte heller Lindemanns musik och scenshower vi behöver titta närmare på utan hans beteende bakom kulisserna.
Med det sagt fick två videoklipp klumpen i magen att växa och värka. I det ena drar en påklädd Lindemann en ung, naken kvinna genom snön. I det andra tar sångaren ett stenhårt strypgrepp om en kvinnas hals. Kvinnan, även hon ung och naken, har dessutom plast eller latex över huvudet och ser ut att ha svårt att andas. Med bara några månaders distans till anklagelserna kändes dessa scener djupt obehagliga och smaklösa.
Jag kunde inte heller skaka av mig känslan av att Lindemann ville visa hur oåtkomlig han är, som penisbärare satt på piedestal av en bransch som gärna blundar för problem. Men det är förstås ren spekulation.
Bandets låtskatt känns för tillfället besudlad
I skrivande stund har 244 dagar passerat sedan jag senast lyssnade på Rammstein, ett band som har varit med mig ända sedan jag som barn förälskade mig i skivan ”Mutter”.
Men bandets låtskatt känns för tillfället besudlad. Lindemanns bombastiska baryton, som i vanliga fall ger mig styrka, lämnar en oerhört bitter eftersmak.
Jag vet inte när jag kommer att kunna lyssna på Rammstein igen.