Vackra ord men bekanta melodier av Bob Hund

avNatasha Azarmi

Foto: Ellika Henrikson
Den sjunde bandmedlemmen på Bob Hunds nya album är inga mindre än fansen.

ALBUM ”0-100” har sina starka stunder men lyckas inte tillföra något nytt till Bob Hunds nyskapande diskografi.


Bob Hund
0-100
Adrian Recordings/Border


ROCK ”Att skriva en låt som folk lär sig första gången var ett helvete”, säger sångaren Thomas Öberg när avslutande ”Vårt lilla hörn av er värld” tonar ut.

Delar av Bob Hunds nionde album har spelats in tillsammans med publiken under en konsert på Orionteatern i Stockholm tidigare i år.

Det känns passande för ett av Sveriges viktigaste liveband.

Jag såg dem senast för åtta år sedan, ändå minns jag tydligt hur Thomas Öberg ohämmat kastade sig runt på scen som att livet hängde på det.

Även på skiva har Bob Hund gjort det till vana att tänja på gränserna. Inför föregångaren ”Dödliga klassiker” sålde de sina instrument och började från ruta ett. Albumet var explosivt från början till slut och under höjdpunkten ”Rockabilligt” ägnade bandet hela fyra av låtens sju minuter åt att bygga upp till ett lysande crescendo.

På ”0-100” står publiken för körsång och handklapp och förhöjer bandets ord.

Det är som vackrast när Thomas Öberg berättar om den inre lyckan, som på rörande singeln ”Vi är såå lyckliga som bara olyckliga människor kan bli”.

”Immun mot magi kan du aldrig någonsin bli”, sjunger sångaren med ett vemod i rösten som gör det svårt att tolka hans känslor. Ovissheten är fascinerande.

”0-100” är ett musikaliskt spretigt album. I Bob Hunds fall är det ett tecken på att alla bandmedlemmar fått komma till tals.

I ”Så glad 1 gång” hörs deras bekanta kombination av humor och allvar. Till glada synthar och frustrerade gitarrer sjunger Thomas Öberg om hur lyckan har passerat. Han kan inte hitta tillbaka till den i en girig och brinnande värld.

”Mamma, din jord” är i stället rakt igenom hjärtslitande och handlar om vårt krisande klimat: ”Mamma, det är varmt och blåser/Och vi gör så gott vi inte kan”, skriker Öberg ut i förtvivlan. Melodin andas domedag.

När det avslutande spåret inleds med publikens stora jubel blir jag påmind om Bob Hunds storhet som liveband. Få andra har förmågan att få med sin publik vid allra första lyssningen.

Men i samma gamla gränsland mellan stökig indierock och lekfull new wave finns här inte mycket nytt peka ut och saknar ibland den melodiska slagkraftighet som utmärkte föregångaren.

Det är ett album som, genom bara hörlurarna, riskerar att blekna i Bob Hunds starka och ständigt nyskapande diskografi.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM