Gedigen box fångar David Bowies 80-tal

Publicerad 2018-10-16

BOX David Bowies 80-tal var både hans mest framgångsrika och utskällda era. Nya boxen ”Loving the alien (1983–1988)” fångar perioden föredömligt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
David Bowie
Loving the alien (1983-1988)
Parlophone/Warner


POP Efter ett sällsynt stilbildande 70-tal och en lång serie lika hyllade som musikaliskt omvälvande album ville David Bowie ha något som han aldrig riktigt haft: en rejäl hit.

Möjligen handlade det även om en kreativ kris. Artisten som under ett ynka decennium hade hunnit gå från folksångare till glamrockstjärna från rymden, blåögd soulman och avantgarde-inspirerad rockuttolkare av europeiskt kalla kriget-vemod mådde 1982 bättre än på väldigt länge men visste inte riktigt vart han skulle ta vägen med sin karriär.

Av en händelse träffade han Nile Rodgers en sen natt på en klubb i New York. Discovågen som Rodgers band Chic varit en så vital del av hade ebbat ut och även Rodgers behövde en hit.

De bestämde sig för att samarbeta. Bowie hade en folkpopaktig låt han just skrivit på akustisk gitarr och Rodgers föreslog att de skulle dra den åt funkhållet.

Introt lånades från Beatles ”Twist and shout” och blåset från Henry Mancinis ”Peter Gunn” och plötsligt fanns ”Let’s dance”.

Singeln och albumet med samma namn blev Bowies i särklass största succé. Våren 1983 förvandlades han från högaktad rockikon till superstjärna. På sommaren fyllde hans ”Serious moonlight”-turné Ullevi i Göteborg två kvällar i rad.

Många kritiker och gamla fans tyckte att den nye blonderade och solbrände Bowie hade sålt ut och punkterat en stor del av mystiken kring sin person.
Själv var jag tolv år och köpte albumet så fort det kom ut eftersom jag verkligen älskade singeln. ”Let’s dance” blev min dörr till Bowies universum.

Nu släpps albumet på nytt i denna fjärde del av den serie med karriärsammanfattande boxar som Bowie initierade innan sin död.

Visst, ”Let’s dance” är ett avgjort, och möjligen medvetet, mer lättviktigt verk än föregångaren ”Scary monsters”. Ibland har den persona som Bowie gjorde presenterade här beskrivits som bara ännu en figur, att han medvetet valde att försöka rollen som avgudad massestradör.

Men det går aldrig att snacka bort låtar som ”Modern love”, ”China girl” eller ”Cat people”. Eller Rodgers glasklart explosiva produktion.

Det var snarare efter ”Let’s dance” som den kreativa kompassen började vingla.

Bowie ville snabbt följa upp sin succé med ett nytt album för att behålla momentum. Men efter ett år på vägarna hade han knappt några låtar.

”Tonight” blev således en rätt märklig skiva av covers, en reggaeduett med Tina Turner i Iggy Pops ”Tonight” och ett fåtal relativt lättglömda nya nummer, med öppningsspåret ”Loving the alien” som lysande undantag.

Ingen inblandad verkar gilla skivan och Bowie kallade den senare ett stort misstag.

Trots, eller möjligen på grund av, den nyvunna framgången tycktes Bowie under den här perioden mindre intresserad av sitt jobb än tidigare. På såväl ”Tonight” som 1987 års ”Never let me down” gick den tidigare så kontrollfixerade visionären ofta bara in och sjöng och lät musiker och producent sno ihop det mesta.

”Never let me down” hade fler nya låtar än ”Tonight” men lider av sällsynt illa åldrad 80-talsproduktion och räknas av de flesta, även undertecknad, som Bowies svagaste album. Han brukade ibland leka med idén att spela in skivan på nytt, eftersom han verkligen gillade flera av låtarna.

Huvudnumret i boxen är således något så ovanligt som en helt ny version av ”Never let me down”, där originaltejperna har strippats på det mesta utom Bowies röst och nya musiker och producenter fått ge sig på låtarna.

Det blir dock ett intressant experiment snarare än en faktisk återupprättelse av albumet. Gammalt skär sig inte sällan mot det nya och även om soundet är mer tidlöst känns vissa nya arrangemang faktiskt blekare än originalversionernas.

Icke desto mindre: som box betraktad är ”Loving the alien” precis lika gediget och kärleksfullt gjord som de tidigare. Ni som gillar Bowie så mycket att ni samlar på de här lådorna kommer inte att bli besvikna på denna volym heller.

Den som vill förstå varför Bowies mest framgångsrika period ironiskt nog blev hans konstnärligt minst intressanta har massor att hämta här.

Och det går de facto att hitta en rad pärlor även från dessa år.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Steenkakan: David
Bowie