The Damned Things rock kittlar dödsskönt

Publicerad 2019-04-26

Den till synes udda bandkonstellationen The Damned Things är tillbaka – jippie!

ALBUM The Damned Things om några förtjänar etiketten ”supergrupp”.
När medlemmar från bland andra Fall Out Boy och Anthrax åter igen samarbetar blir slutresultatet störtskönt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The Damned Things
High crimes
Nuclear Blast/Bertus


HÅRD ROCK Termen ”supergrupp” ger mig kväljningar.

Dels för att uttrycket skapar orimligt höga förväntningar på banden som tilldelas etiketten, och dels för att kändisspäckade samarbeten knappast är en kvalitetsgaranti i sig.

Se bara på Hollywood Vampires med Alice Cooper, Johnny Depp och Aerosmiths Joe Perry – den omaka trion som enligt min kollega Markus Larsson dödade musiken på Liseberg förra året.

Eller den supertrista rockkonstellationen Chickenfoot med medlemmar från Van Halen och Red Hot Chili Peppers.

När jag för snart tio år sedan hörde talas om att bland andra Scott Ian, Rob Caggiano, Keith Buckley och Joe Trohman skulle släppa en skiva tillsammans blev jag minst sagt tveksam.

På pappret lät The Damned Things – kombinationen av Fall Out Boy, Anthrax och Every Time I Die – uppåt väggarna udda.

Men deras lovande, om än aningen trevande, debutplatta ”Ironiclast” fångade helt klart mitt intresse.

Efter en nio år lång paus är The Damned Things tillbaka.

På vassa uppföljaren ”High crimes” levererar kvintetten en spännande – och satans svängig – sammansmältning av punkrock, AOR, heavy metal, 70-talsrock, stoner, bluesrock och pop.

Inledande ”Cells” låter som The Killers på ecstasy. I svängiga ”Something good” experimenterar bandet med glättig cheerleadersång och Queens of the Stone Age-rytmik. ”Keep crawling” varvar nostalgiskt tillbakablickande Jimi Hendrix-riff med ungdomlig punkrock. Och ”Storm chancer” för tankarna till såväl Alice in Chains som The Strokes.

På skivan får man också höra en bedårande sida av Keith Buckley, som i vanliga fall sitter på en av metalcore-scenens starkaste sångröster som sångare i Every Time I Die. Hans karismatiska och sprudlande skönsång, som ibland påminner om Mastodons Brann Dailor, charmar skiten ur mig.

Om det är några som trots allt förtjänar benämningen ”supergrupp” så är det The Damned Things.
BÄSTA SPÅR: ”Let me be (your girl)”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik