Klimatets upplösning är en blodisande sorg

1 av 2 | Foto: ULF PALM
Dalhalla musicscen.
MUSIK

Efter att ha parkerat tar jag ett varv runt hyrbilen.

Sedan kan jag bara sätta mig ner på marken.

Allt känns lite tungt.

På senare år har Dalhalla, ett dagbrott utanför Rättvik, blivit en av sommarens bästa konsertscener.

Man kan utan större problem ta bilen och köra fram och tillbaka till Stockholm på samma dag.

Jag brukar gilla hur konserterna i Dalhalla bryter vardagsmönstret. Framför allt gillar jag känslan av att rulla in i ett tyst och lugnt Stockholm någonstans mellan fyra och fem på morgonen. Bara fiskmåsarna är vakna.

Jag brukar även kontrollera hur mycket klet efter påkörda insekter som fastnat på grillen, motorhuven, rutorna och lacken efter en knappt 50 mil lång resa tur och retur.

Spåren har gradvist minskat.

I fjol, efter att Nick Cave And The Bad Seeds gjort en rasande stark konsert i Dalhalla, fanns det knappt några kvar. Det var som om bilen färdats inomhus genom en lång luftkonditionerad hall.

Kan röra sig om tillfälligheter, men det finns uppgifter att vi förlorar 2,4 procent av våra insekters uppskattade biomassa varje år. Om den tragedin fortsätter i samma takt kan det bli ont om insekter i framtiden. Många forskare tror dessutom att den hastigheten kan accelerera. (Forskningen haltar dock i det här fallet. Ingen vet exakt hur många insekter som finns på jorden och det saknas tillförlitliga uppgifter från främst tropikerna.)

Poängen är att även tusentals insektsarter är utrotningshotade. Om de försvinner på längre sikt blir det sannolikt inte lättare för människan att leva. Det är ytterligare en sten på ett stort berg av problem.

”Vi lever mitt i en klimatkatastrof”

Jag var tvungen att sätta mig ner ett tag på gräset vid en parkering i Midsommarkransen. De gröna träden i mitt lilla hörn av världen var besynnerligt vackra i gryningsljusets mjuka akvarellfärger. Jag vet hur sentimentalt det låter, men det skiter jag i.

Vi lever mitt i en klimatkatastrof. Experimentet att skapa globala ekonomier som bygger på att skapa evig tillväxt genom att pumpa ut koldioxid i atmosfären är ett gigantiskt och dödligt fiasko.

Jag är förvånad att allt egentligen fortsätter, att inte fler människor stannar upp på vägen till skolan eller jobbet och bara börjar gråta. Människans anpassningsförmåga är otrolig. Hon är även fantastisk på förnekelse. Frågan är inte längre vad som kommer att försvinna när vår biosfär går sönder, utan hur mycket.

Jag har läst många texter om klimatkatastrofen. Kan inte låta bli. Nej, det går inte. Det mest förvånande är att nästan ingen av dem handlar om sorg.

Hur ska man kunna bearbeta en utveckling som är så ohygglig och monumental att den inte går att greppa? Kan det finnas en tröst i ett sådant sorgearbete?

Det är i alla fall en av de viktigaste ambitionerna med boken ”The end of ice: bearing witness and finding meaning in the path of climate disruption” av den amerikanska journalisten och krigskorrespondenten Dahr Jamail.

Han besöker olika platser där klimatets upplösning märks plågsamt tydligt, däribland Pribiloföarna i norra Stilla havet och Stora barriärrevet utanför Australien.

I intervjuer förklarar Jamail att han har förlorat allt hopp. Att sörja och leva utan hopp har fått honom att acceptera de kommande förändringarna, hur hjärtskärande de än är. Han uppskattar i dag de små obetydliga sakerna i livet med större och möjligen desperat kärlek. Han har hittat någon form av inre frid.

Att förlora hoppet innebär dock inte att vara handlingsförlamad. Dahr Jamail citerar Tjeckiens före detta president Václav Havel:

”Hopp är inte övertygelsen om att något ska sluta bra utan övertygelsen om att det är värt att göra något oavsett hur det går.”

Jag misstänker att min och kommande generationer blir tvungna att hitta olika sätt att sörja, tillsammans eller var för sig.

Det var kanske det jag började göra den där tidiga morgonen för ett år sedan. Jag minns mest att jag satt och lyssnade på fåglar.

Var det mer kviddevitt när jag flyttade till Midsommarkransen för snart 20 år sedan? Har det blivit tystare sedan dess?

Att jag ens funderade på det var blodisande.

Det var svårt att resa sig och gå hem.

avMarkus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM

Dalhalla

Tjernobyl

HBO