Vad har du gjort, Carola?

Per Bjurman

helskärm

CAROLA

My show (Universal)

Pop

Men snälla, snälla, snälla Carola?

Vad har du gjort?

När landets största och mest folkkära stjärna förra sommaren inledde ett sensationellt samarbete med Sweet Chariots-duon Niclas Frisk och Andreas Matsson, kända från Atomic Swing respektive Popsicle, verkade det som att hon äntligen, äntligen bestämt sig för att börja vårda sin unika men svårt missbrukade talang.

Efter ett helt artistliv i händerna på krämare utan integritet, utan musikaliska visioner och utan insikter om den unga kvinnans enorma potential hade hon mött två människor som faktiskt begrep hur de där helt makalösa röstresurserna och den där andliga glöden – den som skrämmer så många i lagom-landet Sverige men är drivkraften bakom nästan all odödlig musik i Carolas mentala hemland, USA – skulle användas.

Jag hörde några av de där inspelningarna, och såg ett par liveframträdanden trion gjorde sommaren 2000, och det var i sanning en upplevelse.

Den äppelkäcka, lätt töntiga och till synes helt omedvetna schlagerbimbon hade plötsligt förvandlats till blodfull soulsångerska. Med det mjuka, djupsvängande, gospel-färgade Sweet Chariots-kompet som fond visade sig djupet i rösten. Bredden. Fylligheten. Själen. Ja, för för första gången kändes det som att Carola faktiskt gav uttryck åt någonting – och hon gjorde det så naket, så rakt och med sådan sexuellt laddad intensitet att orden ”en”, ”svensk” och ”Aretha” skrev sig själva i anteckningsblocket.

Det föresvävade mig inte för ett ögonblick att någon skulle tvivla på det fantastiska i utvecklingen – allra minst artisten själv.

Men när den popplatta som hela tiden varit målet nu anländer är de enda spår som finns kvar av det där vackra sommarmötet en kastrerad version av låten ”You + me”, så blodfattigt och fegt mixad att den känslige Niclas Frisk förmodligen får läggas in för observation ett par månader.

I övrigt består ”My show” i princip bara av en lång, tafatt och spekulativ räcka plagiat av idéer, grepp och sound vi de senaste åren hört på framgångsrika popalbum med namn som Britney Spears, Jennifer Lopez, All Saints (upphovsmännen bakom ”Never ever” borde ha ett och annat att säga om”I’m coming home”, till exempel), Spice Girls, Shania Twain och Celine Dion.

I Puls-intervjun här intill säger Carola att hon och skivbolaget kom fram till att det inte skulle funka med ett ”Aretha Franklin-album”, att hon med låtar gjorda efter Sweet Chariots-mallar skulle hamna i skuggan ute i Europa.

Herregud.

För det första ska Carola inte behöva rådfråga något skivbolag. Hon är för fan Carola. Hon kan göra precis vad hon vill.

För det andra trodde jag att hon drevs av andra motiv än de strikt kommersiella den här gången – det fanns ju idéer om att för en gångs skull göra ett verkligt, minnesvärt avtryck.

Men även ur ett strikt marknadsperspektiv är ju tanken på det mer gångbara i de här ack så moderna klichéerna rent löjlig. Det sorgliga är ju att det unika Frisk och Matsson lyfte fram helt försvinner i de här skvalet. Carola blir anonym. Reduceras till en i mängden. Som rå missionär i gospelrockens tjänst hade hon definitivt stått ut!

Är man snäll kan man göra möjligt undtag för singelspåret ”The light”, som i alla fall svänger livsbejakande, och Burt Bacharach-komponerade ”Someday”. Den är fin – men tyvärr producerad som en musikalmacka. Därför faller den helt utanför ramen.

Det finns, heter det, inget mer tragiskt än bortslösad talang.

”My show” är en platta som gör mig uppriktigt ledsen.

Lyssna på Carola

Per Bjurman