Alice in Chains ger stabil men sval spelning

Uppdaterad 2018-07-06 | Publicerad 2018-06-20

Alice in Chains – på håll. På grund av strikta fotorestriktioner kunde Aftonbladet inte fotografera konserten.

KONSERT Snart albumaktuella Alice in Chains första spelning på Gröna Lund blir lågmäld och sval – och långt ifrån extraordinär.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Alice in Chains
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 6500. Längd: drygt en timme och 40 minuter. Bäst: ”Again”, som jag vill höra igen. Och igen. Och igen. Liksom ”Would?”. Sämst: Blir inte så betagen av ”Last of my kind” och ”Hollow”.


226 dagar om året omfamnas Seattle av ett grådaskigt molntäcke.

Det mulna klimatet i hjärtat av delstaten Washington brukar skämtsamt ges som förklaring till den melankoliska sinnesstämning som banade väg för grungerockens tillkomst i staden under 90-talets början. Med svärtade rockband som Pearl Jam, Nirvana och Soundgarden i spetsen.

Och så förstås: Alice in Chains.

Komiskt nog välkomnas den flerfaldigt prisbelönta grungeakten med regn, grå himmel och sval temperatur.

Lyckligtvis lyser blinkande och massivt stora ljusväggar, samt flera strålkastare, upp den gråa tillvaron i huvudstaden.

Liksom uppsjön av rutiga flanellskjortor och färgglada regnponchos i publikhavet.

Säker låtlista

Kvällens låtlista är långt ifrån lika överraskande som den ikoniska rockgruppens närvaro på Gröna Lund.

De allra finaste russinen (läs: publikfavoriter) ur gruppens välsmakande grungekaka har plockats ut. ”Them bones”, ”Check my brain” och ”Down in a hole” för att ta några få exempel.

Men trots säkra kort, i stort sett från start till slut, blir stämningen aldrig riktigt glödhet. Utan snarare behagligt lågmäld och avspänd.

Och bandet lägger knappast i en extra växel.

Utomjordiskt begåvade gitarristen Jerry Cantrell, som med sin fjäderprydda hatt ser ut som hipster-Peter Pan, lunkar oftast runt på scenen i godan ro.

I viss utsträckning även William DuVall, vars sång dessutom hamnar i skymundan i sällskap av Mike Inez fylliga basgångar, Sean Kinneys robusta trumrytmer och Cantrells skarpa gitarrarbete.

Däremot känns 50-åringen som en exceptionell frontman när han ibland lägger ifrån sig gitarren för att helhjärtat interagera med publiken.

Engagerad publik

Desto mer engagerad är publiken. Åtminstone stundtals.

Lågmält diggande och nynnande bryts bitvis av med jubel, nostalgiska vrål, allsång, studsande folkklungor och taktfasta knytnävar som samsas om luftutrymmet med närgångna fiskmåsar.

Jag själv får upp kroppsvärmen innanför min allt annat än moderiktiga regnjacka av det distade doom-tuggandet i utsökta ”Stone”, som får varje millimeter av min kropp att vibrera av välbehag.

Också under ”Man in the box”, som dessutom drar igång lagom till att molnen skingras och solen tittar fram.

Ett relativt känsloladdat framförande av ”Rooster”, som avhandlar Cantrells pappas upplevelser som soldat i Vietnamkriget, avrundar en behaglig – men långt ifrån extraordinär – kväll.

Och först då tar DuVall verkligen i från tårna.

Fraser som ”My Buddy's breathin' his dyin' breath/Oh god please won't you help me make it through” och ”Army green was no safe bet/The bullets scream to me from somewhere” får mig att lämna nöjesfältet med gåshud.

Eller så är det bara det svenska midsommarvädret som spökar.

Rockbjörnen