Barnsligt kul tidsresa med Blink-182

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Blink-182 kommer långt med humor, starkt samspel och sprudlande spelglädje. Men den amerikanska poppunk-trions sällsynta konsert på svensk mark har sina skavanker.

Blink-182
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 13 200 (slusålt). Längd: 95 minuter. Bäst: ”Violence”, ”Stay with the kids” och ”Adam’s song” sticker ut. Sämst: Ljudet. Tom DeLonges arroganta framtoning och mellansnack landar inte heller alltid rätt hos mig.

Runt millennieskiftet höll Blink-182 världens tonåringar hårt i handen. Medan spillrorna av grungen skymtade i backspegeln och en oviss framtid hägrade i horisonten satte den kaliforniska trion ord på tonårsångest, auktoritetsförakt och vardagstristess med hög igenkänning och träffsäkerhet – och uppskattade snoppskämt.

Gruppens poppunk är lika avväpnande i dag.

Publiken möter ”Anthem part two”, bandets långfinger till boomergenerationen och kvällens första låt, med öronbedövande jubel som penetrerar de bästa av öronproppar. Par, familjer och stora kompisgäng sjunger glatt med i Tom DeLonges dunkla domedagsprofetia: ”Everything has fallen to pieces /The earth is dying, help me Jesus”.

80- och 90-talskids som i dag är fullfjädrade vuxna med höga bostadslån och existentiell ångest såväl som representanter för generation Z stänger för stunden ute den oroliga omvärlden för att tillsammans förloras i snuskigt medryckande refränger, barnförbjudna texter och minnen.

Stämningen i arenan är fantastisk, på gränsen till fanatisk.

Det är inte en orimlig gissning att många upplever Blink-182 live för allra första gången. För trots en karriär som spänner över tre decennier kan man räkna bandets Sverigebesök på en hand.

Bandmedlemmarna ser ut att njuta av både uppmärksamheten och att stå på scenen tillsammans.

”I’m so excited to be here I wanna have sex at an Ikea,” säger sångaren och basisten Mark Hoppus tidigt under spelningen, som är lika mycket en barnsligt kul tidsresa.

”The rock show”, ”Family reunion” och upphetsade ”Feeling this” svischar förbi i en rasande fart. Av förklarliga skäl även ”Happy holidays, you bastard” som bandet river av två gånger. Och under ”All the small things” och ”What’s my age again?”, bandets i särklass största hits, känns det som att man faller handlöst ner i ett slukhål och spottas ut i 1999.

Längs vägen smyckas showen av eldpuffar, konfetti, laserstrålar och stora rökmoln. En upplåsbar ambulans håller ”Dumpweed” sällskap och under ”Down” hissas Travis Barker och hans trumset högt upp över scenen. Det är effektivt effektsökeri.

Stoppen vid ”Stay together for the kids” och ”Adam’s song” står föga förvånande för kvällens finaste stunder. Den drabbande balladen om att vara fast under samma tak som två föräldrar som skyr varandra som pesten respektive Hoppus självutlämnande låt om självmordstankar är två av bandets starkaste sånger. Så även i kväll.

Hoppus lena röst verkar dessutom ha fastnat i en tidsloop från millennieskiftet. Det låter som om 51-åringen har doppat stämbanden i spunnet socker.

Men så till akilleshälen.

Ljudet är inte särskilt välbalanserat. Basen och Barkers trummor kör fullkomligen över både sång och gitarr. Många gånger är det frustrerande svårt att höra melodier och mellansnack.

Det gör dock inte så mycket att jag inte alltid hör vad DeLonge säger. Det är mest saker i stil med ”knulla”, ”Pornhub” och ”din morsa” som slinker ur den sjungande gitarristens mun. Det skaver, men sänker inte spelningen totalt.

Grevinnan Elisabeth Báthory sades bada i oskulders blod för att hålla sig ung. Läkaren och psykiatrikern Anders Hansen ordinerar löpning för att föryngra huden. Jag skulle i stället rekommendera att exponera sig för 95 minuter av Blink-182. Det slätar ut bekymmersrynkor bättre än botox.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik