Hungriga Hardcore Superstar överraskar – och förvirrar

avSofia Bergström

Foto: Julia Cronqvist
Hardcore Superstar i änglalika skrudar. Eller något i den stilen. Vågar man ens fråga varför?

ALBUM Hardcore Superstars elfte album kan bäst beskrivas som ett spretigt rockexperiment som osar av jävlaranamma och skaparlust.


Hardcore Superstar
You can’t kill my rock’n’roll
Gain/Sony


HÅRDROCK Bland det osexigaste jag vet är band som har fastnat i själlös stiltje. Med musiker som bekvämt lutar sig tillbaka i invanda mönster, utan vilja, förmåga eller mod att utvecklas.

Få band är så öppensinnade, nyfikna och prestigelösa som svenska sleazerock-bandet Hardcore Superstar, som under sin drygt 21 år långa karriär sett experimenterande som en vital del av skapandeprocessen.

Men de lyckas inte alltid knyta ihop säcken.

Inte heller på sitt elfte album i ordningen.

”You can’t kill my rock’n’roll” är spretig men också överraskande tyngre än bandets tidigare plattor.

Otippad Slipknot-frenesi – och då främst i rytmsektionen – återkommer i inledande ”AD/HD” medan det nyansrika spåret ”The others” har inslag av tunga Testament-takter.

Samtidigt innehåller skivan även stora doser av rytmiska djungeltakter à la Guns N’ Roses, svängiga Aerosmith-passningar (”My sanctuary”) och My Chemical Romance-körer varvat med svängiga The Who-gitarrslingor (”You can’t kill my rock’n’roll”).

Ibland är variationen och utforskandet bortom sleazerötterna spännande. Men oftast känns skivan som en förvirrande uppvisning i vilka subgenrer och spelstilar bandet kan hantera snarare än en färdig produkt.

Bandets hunger och spelglädje är däremot tydlig.

Magnus ”Adde” Andreasson näst intill misshandlar sitt trumset med sitt passionerade lirande, med ypperligt baskomp från Martin Sandvik dessutom.

Och sedvanligt sjunger den tyngre rockens alldeles egen duracellkanin Jocke Berg som om det inte fanns någon morgondag. Det medan den forne Crazy Lixx-gitarristen Vic Zinos distade riff griper tag i kropp och knopp.

Samtliga gör mig övertygad om att ingen – och inget – kan döda Hardcore Superstars kärlek till rocken.

Samt att blod, svett och tårar bokstavligen ligger bakom skivan.
BÄSTA SPÅR: ”The others”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rock

Hårdrock

Metal