Rolig galenskap med Jack White
Uppdaterad 2022-04-09 | Publicerad 2018-03-23
ALBUM Är Jack Whites nya album en röntgenbild av hans hjärna? Musiken är kul, stökig och ofta olyssningsbar.
Jack White
Boarding house reach
XL/Playground
ROCK Avståndet mellan The White Stripes och tredje soloalbumet med Jack White är lika långt som mellan två galaxer.
I ”Ice station Zebra”, döpt efter en spionroman från 60-talet av Alistair MacClean, hinner han med sju taktbyten på knappt fyrtio sekunder. Det är rymdfunkig och knäpp jazzrock som har glömt att ta sina mediciner. White rappar bland annat om att alla kreativa människor kopierar Gud, yo.
Det är bara början på en underhållande galenskap. Inte ens låtarnas egen mamma skulle exempelvis kalla fragmentet ”Ezmerelda steals the show” eller ”Everything you ever learned”, där ett gammalt White Stripes-riff från albumet ”De stijl” spökar någonstans i kakofonin, för just låtar.
Och när Jack White kort närmar sig gospel-, country- och soulmark känns det som att han hånar och driver med genrerna. I skruvade bluesballaden ”Why walk a dog?” undrar han varför man måste rasta hunden.
Behållningen med ”Boarding house reach” är att det fortfarande finns några vrickade vetenskapsmän of rock kvar som kan härja fritt i sina laboratorier, avskärmade från den strömmade popvärldens algoritmer.
Att man helst inte utsätter sig för över femtio procent av musiken igen blir i sammanhanget en parentes.
BÄSTA SPÅR: ”What’s done is done”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!