Gojira är bland det finaste vi har

Sofia Bergström

SWEDEN ROCK Gojira är som vanligt en vansinnigt vacker enhet.

Även när ljudet inte alltid sitter som ett smäck.

Gojira
Plats: Festival Stage. Längd: 75 minuter. Publik: Duktiga 15 000 skulle jag tro. Bäst: ”Another world” kommer mest till sin rätt. Sämst: Att gitarrmelodierna och sången ibland försvinner. Vad det beror på lämnar jag osagt.

helskärm

NORJE. “Jag känner mig äcklad av mänskligheten i stort, men jag älskar människor”, sa Joe Duplantier i en intervju i Dagens Nyheter förra året.

Jag delar den franske metalsångarens motstridiga känslor. Mellan stunder av ångest över människosläktets destruktivitet häpnar jag ibland över det vackra man kan uppleva tillsammans med andra.

Som det som utspelar sig just här och nu – ett Gojira i toppform inför ett peppat publikhav. I gassande sol dessutom.

Grammynominerade ”Amazonia”, och bandets nödrop för att rädda regnskogen, förför med suggestiva Sepultura-rytmer medan storbildsskärmarna pryds av hotfulla eldar.

Gojira andades nog ut när Jair Bolsonaro förlorade presidentskapet över Brasilien, men regnskogen är förstås fortfarande i fara. Fransosernas inlevelse är därefter.

“The greatest miracle is burning to the ground” sjunger Duplantier med uppenbart vemod i den raspiga rösten.

”Wake up to the sound of doom” upprepar han senare i “The chant”, vars refräng publiken hjälper till att bära upp.

Bandet är alarmistiskt – med all rätt – men tar ändå andan ur mig. Paketeringen är trots allt oerhört praktfull.

Men man ska egentligen uppleva Gojira inomhus. Mario Duplantiers dundrande dubbelkaggedans och Jean-Michel Labadies betongblock till basgångar ska studsa tillbaka mot kroppen och orsaka en mindre whiplashskada.

Det händer inte nu.

Ute på ett böljande fält försvinner dessutom både sången och gitarrmelodierna i en kompakt kakofoni av bas. Outrot till ”The art of dying” – bland det vackraste som har skapats i musikväg – försvinner nästan helt.

Samtidigt är det bara en tidsfråga innan kvartetten är tillbaka på just den här scenen, men som festivalens stora dragplåster.

Av bandets dunkla framtidsanalyser att döma har vi däremot inte all tid i världen.

Men den sorgliga bilden väljer jag att tillfälligt borsta av mig en vansinnigt vacker kväll som denna.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik