Tom Petty förtjänar en betydligt bättre box
Publicerad 2018-09-28
BOX Tom Petty är en amerikansk skatt.
Nya boxen är det inte.
Tom Petty
An american treasure
Reprise/Warner
ROCK Nyheten om att Tom Petty låg för döden i ett sjukhus nära hemmet i Malibu i fjol nådde mig när jag låg och pustade ut under ett träd i Central Park i New York.
Jag och min kompis Björn hade haft en av de bästa kvällarna i våra liv tillsammans med Per Bjurman.
Det var inget märkvärdigt, bara tre vänner som försvann i ett lyckligt rus och stängde barer och jukeboxar nere i East Village. En av låtarna som vi skrek oss hesa till var, som vanligt, ”American girl”.
Att Petty var på väg bort gjorde huvudvärken värre. Om någon hade plockat bort alla låtar och artister som han fått mig att upptäcka skulle vissa skivhyllor och spellistor ha gapat lika tomma som Chet Bakers mun mot slutet av jazzlegendens liv.
Det var så lätt att tycka om Tom Petty. När jag växte upp var han en av få amerikanska stjärnor som kändes som en storebror. Kanske den enda, vid närmare eftertanke.
Petty var på många sätt den ultimata Kalifornien-artisten ur sin generation. Om delstaten bryter sig loss ur unionen kan de använda ”Free fallin’” som ny nationalsång.
Men han kom från Gainesville i Florida. Och han glömde aldrig klassresan som började i en stad med ungefär lika många invånare som Umeå kommun och slutade i Los Angeles.
Han personifierade känslan av att rycka upp sina rötter, att följa sin dröm och inte egentligen höra hemma någon annanstans än i musiken han skrev och skapade tillsammans med bandet The Heartbreakers. Varenda medlem, de som stannade eller gick och dog eller återvände, förtjänar egentligen ett eget omslagsreportage.
Två av medlemmarna, gitarristen Mike Campbell och pianisten Benmont Tench, har varit inblandade i urvalet på ”An american treasure” tillsammans med delar av Tom Pettys familj, dottern Adria och hustrun Dana.
Ambitionen med boxens 63 låtar är bland annat att lyfta fram andra sidor av Petty, däribland mer okända låtar och bortglömda spår som han höll nära hjärtat.
Det är en liten uppenbarelse att få höra en glimrande och tidigare outgiven version av ”Surrender”, livefavoriten från 70-talet som av obegriplig anledning aldrig fick plats på någon av Pettys studioskivor. Och det går att höra hur många olika versioner av ”King of the hill” som helst utan att ledsna. Låten som Petty skrev till Roger McGuinn är en av hans allra största.
Men alla livespår och alternativa tagningar på ”An american treasure” måste också jämföras med vad som redan finns med Tom Petty.
Med några få undantag är det en fattigare fördjupning än den vi redan fått genom liveboxen ”The live anthology”, samlingen ”Playback” och Peter Bogdanovichs maratondokumentär ”Runnin’ down a dream”.
Och hur mycket jag än älskar att låten ”Crawling back to you” får skina i det här sammanhanget är det underligt att flera albumspår från de officiella skivorna kommer med.
Det måste finnas andra spår i arkiven, exempelvis från de omtalade och massiva inspelningarna av albumen ”Southern accents” och ”Wildflowers”.
”An american treasure” är tyvärr inte Tom Pettys förmodade motsvarighet till skattkistor som Bob Dylans ”The bootleg series vol 1-3” eller Bruce Springsteens ”Tracks”.
Men boxen förstärker Tom Pettys eftermäle som en av de sista säregna rockromantikerna. Han vårdade rockens ursprungliga frihetslöfte i de fantastiska melodierna. Ingen kan säga vem du ska vara eller bli, oavsett vem du är eller var du kommer från.
Det var den artisten som Eddie Vedder från Pearl Jam mindes när Tom Petty dog. Efter att Vedder hade gästat en av Pettys konserter lutade han sig mot sin idol och frågade:
”Vad hände?”
Petty flinade, pekade på publiken som stod och kokade i den upptända arenan och svarade:
”Rock and roll hände.”
Om någon annan hade sagt samma sak skulle jag säkert ha fnissat.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik