Wadling i storform

ARVIKA. Inga märkvärdigheter egentligen. Freddie Wadling och gitarristen Henrik Cederblom på varsin stol, ett gäng låtar från Wadlings senaste album "Jag är monstret" och resten covers. En hel del sjunget innantill.

Men det är en av landets mest magnetiska sångare som sitter där, en av de där försvinnande få som kan lägga vilken tunn text som helst på tungan och ändå spotta ut något som berör.

Och han verkar vara i bättre form än på evigheter. Solbränd och uppsluppen, slösande både med små roligheter och sitt karaktäristiskt ljusa skratt.

Han älskar att ge hals i gamla favoritlåtar som Mick Ronsons "Billy Porter" och Captain Beefhearts "Grow fins" och fylla på med mer oväntade saker som Radioheads "Karma police".

Lika fint tar den göteborgske veteranen hand om låtarna från nya albumet, även om han föredrar att sjunga "Flyg min väg" i sin egen engelska originaltappning ("Fade away").

Och när de gamla goterna längst fram skriker som mest efter Blue For Two- och Cortex-låtar stämmer han rentav upp i en spontan, lysande a capella-version av "Freaks".

Sånt här skulle Wadling göra oftare.

Freddie Wadling

Håkan Steen