The Kid Laroi kokar soppa på samtiden
Publicerad 2023-11-14
ALBUM På debutalbumet skildrar den australiske popstjärnan The Kid Laroi ungdomens berg- och dalbana av känslor i versaler.
Rent musikaliskt blir det emellertid lite av en soppa på samtiden.
The Kid Laroi
The first time
Columbia/Sony
POP ”The first cut is the deepest” sjöng Cat Stevens redan 1967 (även om min favoritversion av låten är den jamaikanska sångerskan Norma Frasers tagning från samma år).
The Kid Laroi från Waterloo i Australien bygger hela sitt debutalbum kring ett av popmusikens mest klassiska teman. Första gången du fick ditt hjärta krossat och mamma förgäves försökte trösta med ”mister du en…” men resten av meningen försvann i gråten.
Rent musikaliskt tar den 20-årige popstjärnan, som avslutade Brännbollsyran i Umeå i somras och även gästade Lollapalooza i Stockholm i fjol, avstamp i två av tiotalets mest inflytelserika album. ”Purpose” från 2015, där Justin Bieber sjöng om den unga popstjärnedomens lidande genom brisiga beats, och ”Blonde” från 2016, där Frank Ocean ritade om kartan för hur modern r’n’b kunde låta.
Tydligt nog dyker även Bieber själv upp – de tu samarbetade i jättehiten ”Stay” 2021 – för att berätta om första gången han träffade sin fru Hailey, som han refererar till som ”my squishy little peanut” i ett mellanspel. På Frank Ocean-kontot är låten ”Call me instead” ett samarbete med jazzpianisten Robert Glasper, en favorit bland rappare med konstnärlig verkshöjd.
The Kid Laroi kastar sig mellan dessa två lägen och kryddar med den Soundcloud-rap som i ganska stor utsträckning redan är på väg bort samt dess förlaga; poppunken som i backspegeln har blivit så mycket mer inflytelserik för Gen Z än vad någon kunde ha gissat när, säg, Blink-182 var i ropet.
Albumet är verkligen ett hopkok av samtiden, men samtidigt ett hyfsat kompetent hantverk av tillfälliga Coldplay-stölder, nedslag i Drakes souliga hiphop – till och med en och annan Ed Sheeran-ballad. Den gamla hederliga frågan dyker emellertid upp: vem är The Kid Laroi egentligen?
”The first time” är den typen av musik som egentligen bara går att göra trovärdigt en gång i livet: när man är 20. De desperata dagboksanteckningarna levereras medelst tidsenligt Post Malone-darr samt små utbrott av skriksång, om någon skulle ha missat poängen. Vad som gäckar lyssningen en smula är att The Kid Laroi inte är en särskilt begåvad textförfattare, det blir ofta väl banalt.
Men om du är en av dem som ligger med ansiktet begravt i huvudkudden för allra första gången är jag säker på att i synnerhet singeln ”Bleed” känns hela vägen in i hjärtats mest kränkta kammare.
BÄSTA SPÅR: ”Too much” feat. Jung Kook & Central Cee.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik