Marie Fredriksson kunde knappast ha fått ett finare farväl

”En kväll för Marie Fredriksson” blev en lika känslosam och rivig som varm och rolig hyllning till en av Sveriges starkast lysande artister genom tiderna.

Hon kunde knappast ha fått ett finare farväl.

Ett ögonblick som jag av någon anledning ofta tänker på när jag tänker på Marie Fredriksson är från Grammis-galan 1989. Marie har just fått pris som årets kvinnliga artist och programledaren Ingvar Storm frågar vad hon önskar sig mest av allt just nu. Marie svarar, brett leende och på sin bredaste skånsk-halländska:

– En stor starköl!

”En av de största sångare och scenartister det här landet någonsin har skådat”

Det finns med i ett klipp i hyllningsprogrammet ”En kväll för Marie Fredriksson” och att just det har fastnat har förmodligen en hel del med det som Svt:s Magnus Broni säger i ett inslag i programmet, att Marie var ”en artist man både känner igen sig i och ser upp till”.

En av de största sångare och scenartister det här landet någonsin har skådat, en av få som verkligen kunde hävda sig på den internationella scenen.

Samtidigt slutade hon aldrig att vara punkiga Gun-Marie från Östra Ljungby, som månade om de svaga och utsatta. I programmet berättar Christoffer Lundquist och Dea Norberg, som båda har turnerat mycket med Roxette, om hur Marie alltid fick alla hon mötte – vänner, musiker, fans – att känna sig sedda.

”Genuint älskad och folkkär”

Marie Fredriksson var superstjärnan från huset bredvid.

Vilket sannolikt hjälpte till att göra henne så genuint älskad och folkkär.

Och hon kunde knappast ha fått en vackrare hyllning från sina vänner och artistkollegor än den här tv-konserten, inspelad på Storan i Göteborg tidigare i veckan och laddad med precis samma blandning av sårbart vemod, tuffhet och varm humor som utmärkte både hennes person och artisteri.

Framför ett slags all star-band av både äldre och yngre musiker ur Roxette-sfären lade tre artistgenerationer på olika sätt viktiga pusselbitar till Marie Fredrikssons artisteri.

Maja Francis, som inspirerades av Marie som artist och under en period även var hennes assistent, beskrev henne träffande som en ”rockälva”.

Christoffer Lundquist och Maja Francis hyllar Marie Fredriksson.

”Det blev mycket gåshud och fuktiga ögon”

Linnea Henriksson, som växte upp i Halmstad och kunde följa Maries karriär på nära håll, svalde en gång extra och gjorde en fin version av gamla radiohiten ”Efter stormen”.

Lite senare delade hon scen med Lasse Lindbom, Maries pojkvän och låtskrivarpartner på 80-talet under solokarriärens första år, i en ömsint tolkning av klassiska debutsingeln ”Ännu doftar kärlek” från 1984.

Vännen Efva Attling berättade om hur hon i det tidiga 80-talet fixade Maries stil och Eva Dahlgren sjöng ”Sparvöga” som vore den hennes egen.

Det blev mycket gåshud och fuktiga ögon.

I klipp med Marie ensam vid ett piano på någon utsåld stadion i Sydamerika eller i studion när hon tar den svindlande högsta stämman i ”The look”.

Men ännu mer från scenen på Storan, som i ”It must have been love” när Per Gessle inleder ensam på akustisk gitarr och sedan får sällskap av Agnes Carlsson, med sin gnistrande självklara stjärnaura, kokad på en liknande mix av djup soul och hemvävd svensk pop som hos Marie själv.

”Vilken minnesvärd kväll det blev”

Kanske allra mest i ”Den bästa dagen”, med en inspelad Marie i första versen innan kören Solid Gospel strök ett starkt, tjockt streck under låtens hoppfulla tema.

Några ord från Per Gessle saknades eventuellt. Det torde rimligen ha varit en ovanligt omtumlande kväll för honom.

Å andra sidan tycker han möjligen att hans många låtar, de som i den unika kemin med Maries röst förvandlades till odödliga världshits, tog tillräckligt med plats. Det går i så fall att förstå.

För det här var ju Marie Fredrikssons kväll. Och vilken minnesvärd kväll det blev.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik