Green Day verkar ha tappat det

Uppdaterad 2020-02-12 | Publicerad 2020-02-07

Tillbaka till ritbordet, tack.

Jag tror ingen vet vad Green Day pysslar med nuförtiden.

Allra minst de själva.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Green Day
Father of all motherfuckers
Reprise/Warner


POPPUNK Green Day tog sig vatten över huvudet på ”Revolution radio”.

Det fyra år gamla albumet bestod i huvudsak av menlösa och mesiga försök att sätta ord och riff på allt som är fel i samhället.

Nu har den amerikanska poppunktrion lagt den tunga stridsyxan på hyllan och i stället dammat av discokulan, med ett större fokus på pulserande beats.

Inför ”Father of all motherfuckers” säger sig Green Day ha inspirerats av attityden inom hiphopen och samtida storheter som Kendrick Lamar.
– Rock has lost its balls. We’re gonna teabag all these mother fuckers, säger sångaren och gitarristen Billie Joe Armstrong i pressutskicket.

För all del.

Men till saken hör att gruppens trettonde album har få beröringspunkter med sagda inspirationskälla. Snarare dominerar sorglös indierock, dansant rock’n’roll och platta texter i en harmlös förpackning.

Både titelspåret och ”Fire, ready, aim” klingar The Black Keys så det skriker om det. Glättiga ”Meet me on the roof” låter som om tidiga Arctic Monkeys möter The Beatles under stela former. Och ”Stab you in the heart” känns som en märklig mashup mellan Billy Ray Cyrus countrydänga ”Achy breaky heart” och Elvis Presleys ”Jailhouse rock”.

Skivans spridda skurar bildar en underlig helhet som är ljusår från vad genrekamrater som Sum 41, The Offspring och Millencolin fortfarande spottar ur sig.

Men det finns detaljer som definitivt drar smilbanden uppåt.

De oemotståndliga rytmerna i Joan Jett-hommagen ”Oh yeah” ger mig den sällsynta impulsen att släppa loss på närmaste dansgolv.

I stunder låter det onekligen som att Billie Joe och hans vapenbröder Mike Dirnt och Tré Cool har haft festliga jamsessioner i studion.

Problemet är att flera låtar aldrig borde ha lämnat replokalen.

”Father of all motherfuckers” drar åt alla möjliga håll och kanter, och innehållet känns knappast kittlande eller relevant med dagens mått mätt.

Skivan väcker dessutom en relevant fråga när det kommer till akter med flera decennier i ryggen – hur länge kan man egentligen leva på gamla meriter?

När det kommer till kritan har Green Day inte tillfört något vettigt sedan ”American idiot”, som numera har 16 år (!) på nacken.

”Father of all motherfuckers” gör inget för att ändra på det faktumet.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik