En unik låtskrivare

Håkan Steen minns John Prine

John Prine på Bonnaroo-festivalen i Manchester, Tennessee i fjol.

Att John Prine ofta kallades låtskrivarnas låtskrivare berodde helt enkelt på att det var sant.
Hans musik lärde flera generationer av artister hur man berättar en historia.

Hyllningarna till John Prine som under natten och morgonen strömmar in från artistkollegorna talar egentligen för sig själva.

”A true national treasure and a songwriter for the ages” twittrar Bruce Springsteen. Namn som Bonnie Raitt, Chris Isaak, Billy Bragg, Kacey Musgraves, Ron Sexsmith, Robbie Robertson, Margo Price och Jason Isbell instämmer.

”A simple majority of who I am as a person, let alone a musician, is because of John Prine” skriver Justin Vernon från Bon Iver.

Andra popkulturellt tongivande figurer som Stephen Colbert och Stephen King uttrycker djup beundran.

Så har det å andra sidan alltid varit. När Kris Kristofferson, som senare såg till att Prine fick börja ge ut skivor, för första gången såg och hörde honom i Chicago 1971 lär han ha utbrustit:

– Jag vill inte längre vara Kris Kristofferson, jag vill vara John Prine.

John Prine fick aldrig några ”hits” i traditionell mening. Och även om hans låtar genom åren tolkades av otaliga artister – från Johnny Cash, The Everly Brothers och Bette Midler till Jerry Williams och Weeping Willows – blev han själv aldrig den stora stjärna som han rimligen borde ha blivit.

Kanske för att han alltid var mån om att vara sann mot sig själv, möjligen för att hans låtskrivande alldeles i skarven mellan country, folk och rock var svårt att pressa in i ett marknadsföringsmässigt tydligt format.

Eller också för att hans spartanskt gitarrplockande låtar, framförda med en i traditionella termer mätt allt annat än ”stor” röst, inte var tillräckligt omedelbart inbjudande. Det är talande att Prine tvekade länge innan han för första gången klev upp på en scen, osäker på om låtarna som han hade suttit hemma och skrivit för sig själv alls kunde ha något värde för andra.
Men alla som hittade in i John Prines värld blev kvar där.

Som textförfattare var han mästare på att med få och enkla ord måla glasklara bilder som tvinnades ihop till milt sagt omtumlande historier.
I vad som lär vara Prines första konsertrecension från 1970 berättar Chicago Sun-Times utsände Roger Ebert, senare världsberömd filmkritiker, om en 23-årig brevbärare ännu utan skivkontrakt som står på en liten bar och sjunger rader som ”How the hell can a person go to work in the morning, come back in the evening, and have nothing to say?”.

Redan där och då fanns den blivande klassikern ”Angel from Montgomery”. Samma kväll gjorde Prine även andra blivande hörnstenar i katalogen som den gripande krigsveteranskildringen ”Sam Stone”, det existentiella dramat ”Your flag decal won’t get you into heaven anymore” och vemodiga ”Hello in there”, om det åldrande paret som förlorade sin son i Koreakriget.

John Prine byggde upp sitt rykte bland musikälskare och artistkollegor med en rad starka album under 70-talet, tröttnade på branschen och startade eget bolag på 80-talet men hamnade lite vid sidan om, trots monumentala album som 1986 års ”German afternoons”.

Han kom tillbaka med ”The missing years” i början av 90-talet, där Bruce Springsteen, Tom Petty och Bonnie Raitt gästade och reultatet blev en Grammy och fler sålda skivor än någonsin.

De senaste decennierna präglades en hel del av hälsoproblem. Prine lyckades vinna över cancern inte bara en utan två gånger. Men han fortsatte att turnera och spela in ständigt gedigna skivor, och blev ett slags gudfar till en ny country- och rockgeneration i hemstaden Nashville.

Artonde och sista albumet, två år gamla ”The tree of forgiveness”, hör rent av till katalogens bästa.

För John Prine och hans uttryck hörde till de där försvinnande få som bara tjänar på att åldras.

Vi gavs tyvärr inte många chanser att se honom på scen i Sverige men jag hade turen att fånga honom vid tre tillfällen.

Först på ”Concert for a landmine free world” i Annexet i Stockholm 2002, där den lågmälde sångaren delade scen med namn som Emmylou Harris, Elvis Costello och Steve Earle men ändå lyckades lysa starkast av alla.

Ännu mer knäckande var han på Lilla Cirkus för nästan exakt tre år sedan, med självaste Amanda Shires på glimrande fiol och ett rakt igenom delikat band av lyhörda americanaproffs. Då vi visste vad han hade varit igenom var det fantastiskt rörande att se de krumma benen ta några stapplande danssteg i svängiga ”Lake Marie”.

Men Prine fortsatte även att berätta om Amerika. Efter en dräpande tirad om Donald Trump lät ”Sam Stone” plötsligt som att den var skriven härom dagen.

Sista gången var på Konserthuset i Gävle, av alla ställen, overkligt nog bara för två månader sedan. Prine skulle ha kommit redan i somras men tvingades ställa in av hälsoskäl.

Nu rullades 73-åringen in på scenen med en permobil. Men väl på plats på sin stol var han rent av mer John Prine än någonsin. Med lite större fokus på det avskalade och intima än i Stockholm och generösa mängder underhållande livsvisdomar. Skämtade om det ”lifetime achievement award” han nyligen fått ta emot på Grammy-galan (”they can’t take it back”) och hade snappat upp att fackföreningsaktivisten Joe Hill kom från Gävle (”unions are going away, we have to pay more attention than ever”).

Framför allt gjorde han rakt igenom rörande versioner av ”Speed of the sound of loneliness” och ”Boundless love”, den sistnämnda tillägnad frun Fiona som satt i publiken.

I bilen hem visste jag och min vän Pierre knappt vad vi skulle säga till varandra. Det fanns verkligen ingenting att tillägga.

Kort där efter sade kroppen ifrån och Prine tvingades ställa in resten av turnén.
När coronaviruset sedan drabbade en redan hårt prövad hälsa blev det slutligen för mycket, även för en obotlig överlevare som John Prine.

Men givetvis hade han en sång redo även för sin allra sista sorti. Så vi rundar väl av med några rader ur ”When I get to heaven”. Inte minst för att de säger en hel del om mannen som skrev dem.


”When I get to heaven, I’m gonna shake God’s hand
Thank him for more blessings than one man can stand
Then I'm gonna get a guitar and start a rock’n’roll band
Check into a swell hotel; ain't the afterlife grand?”


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


John Prine infriar alla
förväntningar