Sleater-Kinney hittar rätt med glödgad pop

avHåkan Steen

Foto: Nikko LaMere
Carrie Brownstein och Corin Tucker är Sleater-Kinney.

ALBUM Indierockduon får hjälp av St Vincent och tar ut en ny, spännande riktning på ”The center won’t hold”.


Sleater-Kinney
The center won’t hold
Mom + Pop/Caroline/Universal


ROCK Indierocken ser gärna sig själv som konstnärligt fri men är ofta betydligt mer konservativ än den tror.

Om någon artist väljer att ändra på något tolkas det inte sällan ryggmärgsmässigt som att vederbörande ”säljer ut”. När det i själva verket oftast bara handlar om en vilja att gå vidare och styra det man gör åt ett nytt håll.

När Sleater-Kinney, med sina djupa rötter i 90-talets punkiga riot grrrl-våg, till detta sitt nionde album – det andra sedan omstarten 2015 – anlitade Annie Clark som producent höjdes en del ögonbryn. Trots att det går att dra mängder av paralleller mellan Sleater-Kinney och den musik som Clark gör under namnet St Vincent ansågs hon vara misstänkt mycket ”pop”, inte minst efter framgångarna med senaste albumet ”Masseduction”.

Då mångåriga trummisen Janet Weiss kort efter att det här albumet presenterats i början av sommaren valde att hoppa av med förklaringen att bandet tagit en ny väg och det därför var dags för henne att gå vidare fick punkpuritanfalangen än mer vatten på sin kvarn.

Men det var Carrie Brownstein och Corin Tucker som startade Sleater-Kinney i Olympia, Washington 1994 och det är de som nu renoverar sitt band. Med den äran, dessutom.

Duon må vid det här laget räknas till etablissemanget – Brownstein är i dag förmodligen mer känd som skådis i bland annat ”Portlandia”, ”Transparent”, ”Simma lugnt, Larry” och ”Saturday night live” – men deras feministiska engagemang är lika glödgat som någonsin.

”There’s nothing more frightening and nothing more obscene/Than a well-worn body demanding to be seen” fräser Brownstein i ”Love”, en låt som i sin elektroniska minimalism leder tankarna till Devo och är något av det bästa som Sleater-Kinney har spelat in.

Annie Clark lyfter in synthar och lekfullhet och renodlar låtarnas popkvaliteter utan att för den skull tappa bort bandets ursprungliga identitet. Singeln ”Hurry on home” sållar fram det bästa av två världar. ”Reach out” blinkar till Depeche Mode, på ett bra sätt.

”The center won’t hold” är en skiva om köttets lust och sociala mediers obotliga ensamhet, om politisk ilska och uppgivenhet över seglivade normer men också om tro på ljus i slutet av metoo-tunneln.

Och det är det tveklöst mest varierade och musikaliskt underhållande som Sleater-Kinney har spelat in.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM