Håkan är Sinatra och Dylan på samma gång

Vackra symfoniska ballader dominerar Hellströms nya album

avHåkan Steen

1 av 4 | Foto: Marcus Erixson
Det är balladsångaren Håkan Hellström som dominerar helt på nya albumet ”Illusioner”.

ALBUM ”Illusioner” är ett album som sticker ut rejält i Håkan Hellströms diskografi. På ett både välkommet och väldigt vackert sätt.


Håkan Hellström
Illusioner
Tro och Tvivel/Woah Dad!/Warner


POP Det är tydligen så här det ofta låter inne i huvudet när Håkan Hellström sitter hemma och gör låtar. Då backas gärna de hudlösa sångerna upp av stor orkester med omtumlande stråkar som sträcker sig långt upp i himlen.

Håkan har tagit långa kliv åt sidan flera gånger tidigare: andra skivans sambainslag, vis-ep:n, de ruffigt episka låtarna på ”Ett kolikbarns bekännelser” och de fria experimenten på förra albumet ”Du gamla du fria”.

Men ”Illusioner” är på flera sätt ett verk som står ut i 44-åringens nu nio album långa diskografi. Han skriver det själv i den korta pressreleasen: ”Det tåls väl att sägas att den här skivan är en annan våglängd än vad jag gjort tidigare. Bra att förvänta sig något annat, tror jag, och ratta om lite i huvudet.”

Vad vi får är tio ballader där den trogne medkompositören Björn Olssons melodier tas om hand av Göteborgs Symfoniker. Traditionella rockbandsinstrument hörs bara på ett fåtal spår.

Håkan har förstås varit och tassat på liknande domäner flera gånger förr. Redan 2006 gjorde han konserter med Sven-Bertil Taube och Sveriges Radios symfoniorkester på Berwaldhallen i Stockholm. Några av hans mest älskade låtar är stråk- och blåsklädda finstämdheter som ”Vid protesfabrikens stängsel”, ”Du är snart där” och inte minst ”Valborg”.

Men det speciella med ”Illusioner” är att han både försöker förverkliga sina maffigaste Frank Sinatra-drömmar och verkligen vill fortsätta vara en skev och avig Bob Dylan-figur.

Det låter som att Håkan medvetet sjunger lite lägre eller högre än han egentligen klarar av, betonar ”fel” och trixar in någon stavelse för mycket, för att vara gruset i maskineriet som skapar spänning mitt i symfonikernas glimrande salongselegans.

Albumet kommer därmed troligen att bli en av Håkans mesta vattendelare. Trots att mycket på samma gång känns välbekant.

Singeln ”Tro på livet” och det majestätiska finalnumret ”Sjung högre” känns som släktingar till gamla mästerstycket ”Du är snart där”, med sitt budskap om att aldrig ge upp och att ljuset finns där borta om man bara kämpar vidare.

Håkan gör dessutom en ny version av ”Båda sidor nu”, covern på Joni Mitchells ”Both sides now” som han spelade in till en singel-b-sida redan 2006. Men den här mörkröstade tagningen känns äldre och mer luttrad, betydligt mer Sinatra än Judy Collins (som hade första hiten med låten).

”Cycles”-ambitionerna vilar även över den 50-talsfilmiska, lätt bossaanstrukna balladen ”I love you stupid” och ”Gott nytt”, en nyårshymn i trakterna kring Elvis ”Can’t help falling in love”.

Björn Olssons musik låter ofta som gjord för den här sortens detaljrika orkesterarrangemang, huvudsakligen signerade Per Ekdahl och Peter Nordahl.

Lyssna bara på albumets tre stora höjdpunkter.

”Mitt hjärta är ett jordskred” lånar melodi från Olssons ”Vissling i D” och blinkar lätt till ”Desolation row” men är framför allt en av Håkans finaste låtar om känslor som både driver framåt och förvirrar: ”Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga/Men jag ger den sprit och piller/För att den ska tystna”.

I ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” brassar orkestern på med stråkar, pukor och trumpeter och bygger och bygger och bygger en rent monumental ballad, placerad mitt i själva pulsådern genom Hellström-land och med artisten som träffsäker uttolkare av den kämpande romantiken. Han sjunger ”Kärleken can burn ya, I tell ya” och berättar om månen som gör ”ett extranummer/för svek och knivar/och crossroadsjävlar”.

Betydligt mer återhållen är inledande ”I dina armar”, som handlar om mångårig kärlek i både nöd och lust men förmodligen kan bli en sådan där låt som spelas på bröllop.

Det kommer inte att följa några konserter på skivan, vilket går att förstå, men jag vågar knappt tänka på hur starka de här låtarna skulle kunna bli på en scen med full orkester.

Hur som helst är ”Illusioner” ett välkommet album efter all den ohejdade arenasuccé som nästan fick oss att tröttna lite under sista varvet i fjol.
Långt ifrån en omedelbar skiva för greatest hits-publiken men sannolikt en ny liten guldgruva för alla trogna fans.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM