Ett ufo har landat

avMarkus Larsson

Foto: Bella Union
Förutom Jason ”Spaceman” Pierce och Spiritualized är det inte mycket från 90-talet som fortfarande håller.

ALBUM Var det värt det?

För den som har följt Spiritualized sedan början av 90-talet är svaret på nya skivan ”And nothing hurt” vackert och omtumlande.


Spiritualized
And nothing hurt
Bella Union/Border


ROCK Varje gång jag hör att 90-talet är tillbaka vill jag injicera något onyttigt i armen och flyta bort.

Det är lätt att romantisera årtionden som man själv inte upplevde. Men det finns sällan någon anledning att väcka gamla decennier till liv. Musiken var aldrig så bra som de värsta nostalgikerna minns den. I själva verket var musiken överlag rätt medioker, som alltid.

Då som nu handlade det om att kämpa för att skapa en plats för anständig rock i alla dess former och uttryck, på olika scener och i analoga tidningars spalter.

För varje Björk eller Massive Attack fanns det alltid minst ett Scooter.

Även den mest hyllade musiken täcks med tiden av ett mer eller mindre tjockt dammlager. Nej, jag vill exempelvis inte veta av en återförening av Oasis, hur mycket jag än älskade dem för 24 år sedan.

Av allt som slog igenom på 90-talet blir jag egentligen bara glad när två namn påminner mig om att de fortfarande existerar:

The Jayhawks och Spiritualized.

Önskar att jag kunde komma på en slagkraftig och logisk förklaring till varför. Möjligen är båda banden vrakgods som existerar utanför sin tid.

Efter drönet och drogerna i Spacemen 3 har Jason ”Spaceman” Pierce ägnat över ett kvarts sekel åt att bygga kolossala rockverk om sitt mentala tillstånd i Spiritualized. I första hand har det handlat om en dröm eller längtan efter någon form av frälsning i sviterna av drog- och kärleksrelaterade sammanbrott. Hur många andra har tonsatt sina beroenden med en orkester av ambulanssirener?

Att bryta ut enskilda album och ranka dem blir i det här fallet poänglöst. Den musikaliska astronauten från brittiska staden Rugby låter kreativiteten flöda utan början eller slut. Albumen och låtarna liknar mest tillfälliga vätskekontroller längs resan.

Det finns ingen märkbar kursändring på ”And nothing hurt”. Skivan låter ungefär likadant som ”Ladies and gentlemen we are floating in space” från 1997. Det är över 20 år mellan byggnadernas invigningar men de har samma ritningar.

Musiken är skriven för dussintals musiker och inspelad i tio olika studior. Mycket är som balladen ”Damaged”. Den börjar som Velvet Underground-country i ett litet stängt rum men fyller inom några minuter ut katedralen Sagrada Familia i Barcelona.

Jason Pierce verkar dock vara mer intresserad av att beskriva tillvaron efter 50 än att sjunga om hur hålen i armarna slukar alla pengar och att Jesus dog för ingenting.

Det finns en förlåtande värme och tröst i musiken som inte har hörts tidigare.

Var det värt det, allting? Nu när det mesta äntligen verkar ha brunnit färdigt?

För någon som har följt Jason Pierce sedan början av 90-talet är svaret vackert och omtumlande:

Kanske.
BÄSTA SPÅR: ”Damaged”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM