De dyra U2-biljetterna blev prisvärda – först i slutet

Markus Larsson

MARKUS LARSSON om stjärnbarndets andra konsert av fyra i Sverige

Vissa platser kostar 1500 kronor plus expeditionsavgift.

Får publiken valuta för pengarna?

Bra fråga.

Möjligen under sista tredjedelen av konserten.

Musiken som fick medlemmarna att vilja skriva musik själva.

Planscherna på The Clash och Kraftwerk. Namnet på gatan där Bono växte upp. Både nya och gamla låtar om terrorbomberna som skakade Irland och väckte gruppens politiska engagemang. Sångarens hyllning till sin mor Iris.

Ambitionen att ge en bild av vad som byggde U2, det privata och det politiska, är i sig berömvärd. Det som många andra artister ur samma generation sparar till sina självbiografier presenterar irländarna i text, musik och gigantiska widescreen-illustrationer på scen.

Det är ingen större skillnad mellan kväll ett och kväll två. Fyra låtar byts ut och publiken deltar i showen med större inlevelse. Men den andra konserten i Globen sätter åtminstone både problemen och behållningen i skarpare blixtbelysning.

Arenamemoarerna i början av showen där U2 försöker vara innovativa och hitta nya scenlösningar skapar mest en större distans mellan publiken och musiken.

Ibland beror det på att själva låtarna är för fattiga. Ibland beror det på att vissa nummer känns ogenomtänkta och onödiga. Ibland är det både och.

Man kan säga mycket om "den gula låten" "Invisible" – men det är knappast därför fansen plockar fram sina kreditkort i dag.

Man även säga rätt mycket om den obligatoriska och mindre scenen mitt på golvet. Det har blivit rätt mycket Kalle Anka över den. Alla inblandade ser mer eller mindre stela ut när de försöker se avslappnade och sköna ut medan en åskådare filmar dem. Roliga timmen fortsätter sedan med att två unga snubbar får hoppa upp, peta Larry Mullen, Jr, fatta trumstockar och gitarr och hjälpa till i "Angel of Harlem".

Charmigt? Kanske. En nödvändig och minnesvärd del av konserten? Nja.

Det är från och med den extralånga "Bullet the blue sky" som spelningen fattar eld på riktigt.

När U2 ramar in och laddar några av sina största låtar med dagsaktuellt politiskt krut, när gamla klassiker som "Where the streets have no name" och "Pride (in the name of love)" blir nya kommentarer till krigsflyktingarnas skamliga behandling i Europa, växer gruppen flera meter.

Det blir personligare, varmare, mer nära, mer ... in your face. Där finns allt det som en gång gjorde U2 till ett stilbildande stadiumrockband.

Någonstans fantiserar jag fortfarande om att få se en hel konsert där bandet inte behöver ta hänsyn till någon tung och avancerad rekvisita.

Där andra behöver lägga till kan U2 dra ifrån. De har redan gjort allt i arenagenren.

En enklare show med ljus, ljud och melodier hade känts mer unikt.