Svensk export bäst i Danmark

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-30

Roskildekrönika av Aftonbladets Håkan Steen

ROSKILDE

En föredetting med frisyren från helvetet tror sig vara kvällens stjärna.

Men virrpannan Axl Rose har förstås inte en chans mot den helt naturligt coola Jenny Wilson.

Varm-cool Jenny Wilson vet hur det ska göras

Jodå, Guns N" Roses kom, om än femtio minuter sent. Enligt uppgift slösade Axl Rose bort nästan en timme av 50000 människors liv för att han vägrade börja förrän det var tomt på fotografer framför stora scenen. Hur han nu hade tänkt att det skulle gå till.

I övrigt fanns det liten anledning att ägna honom, hans märkliga frisyr och småsorgliga karaokerock någon större uppmärksamhet.

På andra håll bjöd ju den trettiosjätte Roskildefestivalens första kväll på musik som faktiskt hade med tjugohundratalet att göra.

Som det småkantiga new yorkska indierocklöftet Clap Your Hands Say Yeah. Eller, framför allt, svenska Jenny Wilson.

Hennes "Love and youth" var ett av de allra bästa albumen i fjol, nu börjar även utlandet så smått att förstå storheten i hennes unika förmåga att vara Pet Shop Boys, Kate Bush och Jan Johansson på samma dansanta gång.

Och om hon förra sommaren ännu inte klurat ut hur hon skulle presentera sin säregna popmusik vet hon precis nu. Showen i det välfyllda Odeon-tältet är lika varm som cool, lika smart som modern. Dessutom har hon förmodligen festivalens snyggaste klänning.

Annars då? Jodå, efter en lite gråkall eftermiddag tittade solen fram på kvällen. Och i dag kommer Dylan och Lady Sovereign.

Sämre kan man ha det.

Håkan Steen