”De senaste två åren har allting varit stabilt”
Andreas Kleerup är tillbaka med ny skiva efter många krokiga år kantade av missbruk, skilsmässa och diagnoser
Publicerad 2020-03-06
Han gjorde en debutskiva som innehöll en modern Robyn-klassiker och gav honom internationellt rykte som låtskrivare och producent.
Sedan följde ett stormigt decennium av skandaler, psykiska problem, skilsmässa och nära vänner som dog.
Nu har Andreas Kleerup hittat ut på andra sidan och är slutligen redo att släppa sitt andra riktiga album.
– De senaste två åren har allting varit väldigt stabilt, säger Kleerup.
Förra gången Andreas Kleerup släppte ett studioalbum i eget namn gick det minst sagt bra. På ”Kleerup” lyckades han engagera gästvokalister som Lykke Li, Neneh Cherry och Titiyo. Framför allt innehöll albumet ”With every heartbeat”, singeln som med Robyns hjälp tog sig ända upp till förstaplatsen på Englandslistan.
Den då 29-årige hårdrocktrummisen från Täby blev plötsligt en internationellt eftertraktad producent och remixare tack vare sitt personliga electropopsound. Världen låg, vad det verkade, öppen.
Men den som har följt medierapporteringen kring Kleerup de senaste tolv åren vet att både karriären och livet tog en betydligt krokigare väg. Det har handlat mycket om droger, nära döden-upplevelser, kändisromanser, skilsmässor och psykiska diagnoser än om musik.
Att det inte har blivit något album har emellertid till stor del ganska odramatiska orsaker.
– När man är ung skriver man lätt på kontrakt som sedan kan sitta i länge. Mitt skivbolag såldes och delades upp mellan två andra. Det gjorde att jag fick en ny a&r (talangscout) som inte riktigt hajade grejen.
Hyllning till Van Halen
Först nu kommer album nummer två, på eget bolag. Det heter ”2”, som en hyllning till Van Halens andra album ”för det var mer Van Halen än det första”, förklarar Kleerup vid ett konferensbord i en källare på Södermalm.
Så ”2” är mer Kleerup än det första?
– Ja, exakt. Med den skivan hade jag turen att Lykke Li exploderade precis samtidigt. Lykke Li var en kompis kompis och skrev en text om en vän till mig som hon hade en crush på. Så den skivan fick temat kärleksrelationer som aldrig kommer att bli bra. Den här handlar väl, lite kodat, om vad jag har upplevt sedan dess. Vilket ju är en hel del.
Den viktigaste vändpunkten i vägen mot nya albumet kom 2016. Nära vänner som Christian Falk, Olle Ljungström och Freddie Wadling hade dött på kort tid, liksom Kleerups bästa kompis Alex. Det tog hårt.
– Sista låten på skivan (”Say ten”) är skriven till och om Alex. Om du kollar på gamla liveklipp med mig är det han som alltid står och spelar percussion och ler.
Freddie Wadling sjunger på en av låtarna på nya skivan, en cover på Rupert Hines ”I hang on to my vertigo”. Hur träffades ni?
– Olle och jag började hänga typ 2004. Vi gjorde en låt ihop på Hultsfred det året, och så träffade jag Freddie i samband med det. När jag bodde i Göteborg sågs vi typ varje söndag i min lilla studio som jag hade där, så det var han som föreslog att vi skulle spela in den. Det var redan 2010.
Jag har verkligen gått in för att förstå vad det är som inte funkar, och till slut fått den medicin som jag ska ha. Jag går en gång i veckan och lämnar prover och får medicin. Nu tycker jag mest att det är en ganska skön grej.
Dödsfallen medverkade till att Kleerup började omvärdera sitt liv, trött på all aggression och ogenomtänkta handlingar som hans adhd- och tourettes-diagnoser genererade.
– Jag bestämde mig för att nu får det vara nog med alla svackor och sånt. Så då tog jag tag i det, och det tog ju ett tag. Men de sista två åren har allt varit väldigt stabilt.
Rensade i umgängeskretsen
Vad gjorde du för att ta tag i det?
– Jag gjorde som min läkare ville att jag skulle göra. Och så rensade jag i umgängeskretsen.
Var det en lång process att hamna där?
– Ja, 29 år (skratt). De flesta har ju ofta någonting som de inte har benat ut med sin familj eller från barndomen. Men jag har verkligen gått in för att förstå vad det är som inte funkar, och till slut fått den medicin som jag ska ha. Jag går en gång i veckan och lämnar prover och får medicin, för att jag själv vill. Nu tycker jag mest att det är en ganska skön grej.
Den snart 41-årige artisten framför mig pratar varmt om boken ”Lev livet fullt ut” av självhjälpsgurun Eckhart Tolle och berättar att folk han möter har slutat fråga hur han mår och i stället ofta säger att de tycker att han ser fräsch ut.
”Tourettes-skämt”
Känner du något slags trygghet i att ha klarat av allt som du har varit igenom?
– Ja, det gör jag. Förut när det var tyst kunde det komma lite tourettes och jag kände att jag måste säga något skämt. Vissa skämt kunde leda till att ett bolag inte vill jobba med en (skratt).
Med skämt som slår fel, är det dina omskrivna sociala medier-inlägg under metoo som du tänker på? För där hamnade du ju lite ute i kylan.
– Ja, det var exakt ett sånt tourettes-skämt gone wrong. Det var helt feluppfattat. Sedan var det kanske lite naivt av mig att tro att folk skulle haja vad jag menade, men det bad jag om ursäkt för.
Jag har en bild på Kalle Anka hemma för att påminna mig om ”Kalle Anka-humöret”. Men det har liksom försvunnit nu.
Hur känner du inför det i dag?
– Jag tycker att det löste sig självt. Det som har förstört mest för mig är mitt humör. Jag har en bild på Kalle Anka hemma för att påminna mig om ”Kalle Anka-humöret”. Men det har liksom försvunnit nu.
Precis som på första skivan har Kleerup lyckats få med en rad prominenta namn bland vokalisterna, som brittiska AlunaGeorge, nya zeeländska Yumi Zouma och svenska Rebecca & Fiona, Ana Diaz och Rebecca Facey.
– Det har alltid varit bekantas bekanta, någon som känner någon, eller någon som ligger på samma bolag. Men det känns som en bra blandning.
Både hjärna och hjärta
Ambitionen är även denna gång att göra popmusik med både hjärna och hjärta. Kleerup säger att han är innerligt trött på autotunetrenden och tycker att det har blivit lite för enkelt att skapa musik i dag.
– Generellt tror jag att folk mår bättre av att känna sig lite smartare än att bli fördummade av musik. Och det handlar mycket om att presentera någonting som att det inte är något konstigt. ”With every heartbeat” är till exempel egentligen väldigt konstig. Den börjar på trean (tredje taktslaget) och det kommer tritonus (det så kallade ”djävulsintervallet”) i basen och en massa grejer.
– Jag brukar tänka att både någon recensent från The Wire (brittisk tidning om experimentell musik) och mamma ska kunna digga det. Det ska gå att bara lyssna men även finnas en massa att upptäcka för nördarna.
Vart vill du att karriären ska ta vägen nu?
– Planen är att det ska bli en ny skiva så fort jag har fått ut den här. Och så ska jag ha en konstutställning på Brillo (krog i Stockholm) i höst. Jag hade en i våras som gick bra, vi sålde mer än förväntat.
Kleerup hittar en whiteboard-penna och en pappershandduk och börjar skissa fram ett spontant verk för att ge en bild av sin konstnärliga stil. Sedan visar han färgsprakande porträtt av idoler som Frank Zappa och Paul Stanley i telefonen.
Satsar du lika mycket på måleriet som på att vara artist?
– Det kommer nog att bli så. Själen blir väldigt matt av att måla, för det kommer ut så mycket saker. Men det är skitkul.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Fem bilder ur karriären
Med Mona Seilitz och Nisse Edwall i tv-programmet ”Bingo royale” 2007
”Efter det där åkte jag in på rehab. Men jag gjorde ett smart drag, för jag kollade upp vad som gäller för Stim i tv-produktioner. Jag skrev tio minuter musik per avsnitt och på den tiden fick man 800 spänn i minuten för första sändningen och 400 spänn för repriserna. Så jag tjänade nästan en halv miljon på att sitta och vara lite borta i tv.”
Grammis-galan 2009, då Kleerup dels fick tre Grammisar och dels stormade ut efter att ha tvingats lämna urinprov till narkotikapoliser
”Här har jag svarta ögon. Nu vet jag varför det hände, det var en person som golade på mig som har erkänt det i en bok. Jag hade ingenting på mig, jag hade knappt tagit någonting heller. Vid bordet bredvid satt en väldigt känd och folkkär artist som var råstenad på cannabis men det är det ingen som vet om. Jag tänkte bara ’vad fan gör ni här?’. Äntligen får man rätt och vinner och så händer det där. Det sitter fortfarande i, faktiskt.”
Med Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee på krogen Fredsgatan 12 i Stockholm 2010
”Där är han ju, gubben. Ännu en grej som man aldrig trodde skulle hända. Tommy Lee är skälet till att jag började med musik och nu är vi polare. Han är världens snällaste.”
Utklädd till Niklas Strömstedt tillsammans med Sven-Bertil Taube (utklädd till Miriam Bryant) och Niklas Strömstedt (utklädd till Lisa Nilsson) i ”Så mycket bättre” 2015
”När vi skulle göra det här fick jag en låda kläder med Niklas bild på. Den hade jag uppsatt på min vägg i flera år, för han är bara en så genomgrym person. Sven-Bertil har jag fortfarande kontakt med och det finns faktiskt en koppling mellan oss, för min farfar var polare med Evert och hängde jämt med farmor på Gyldene Freden. De var även polare med Nils Ferlin, så det var dåtidens Spy Bar-häng.”
Med flickvännen Erika Johnson på Polarpriset 2019
”Erika är en stor anledning till varför jag är harmonisk nu. Jag har lärt mig mycket av henne. Det var lite stormigt i början men nu är det inte det. Fast barnsjukdomar brukar väl de flesta relationer ha.”