Chic är bäst när de låter som mest Chic

avHåkan Steen

Foto: ANDERS DEROS
Nile Rodgers med Chic på Way Out West i Göteborg 2015.

ALBUM Nile Rodgers gör sitt bästa för att ta Chic så långt in i nutiden som möjligt på ”It’s about time”. Men comebackalbumet når högst när de verkligen odlar sitt klassiska sound.


Chic
It’s about time
Virgin EMI/Universal


POP Mycket har hänt på de 26 år som gått sedan Nile Rodgers och hans Chic senast släppte en skiva.

Framför allt har statusen på de album som Chic gjorde i slutet av 70- och början av 80-talet eskalerat till nivåer få hade kunnat föreställa sig då. När New York-gruppen kom sågs de av åtskilliga rockkritiker som ytlig dansmusik, trots att låtarna under den glittrande ytan i många fall rymde mer djup och tyngd än mycket av den tidens mest hyllade punk och new wave-rock.

Nu äger Chic positionen som en av discovågens allra viktigaste grundpelare, särskilt som Rodgers och basisten Bernard Edwards förutom Chic-klassiker som ”Le freak” och ”Everybody dance” även låg bakom tunga hits med Sister Sledge och Diana Ross. Bara Bernard Edwards basgång i Chic-låten ”Good times” gjorde hur mycket som helst för att rulla i gång hiphopen. Det var nämligen den som Sugarhill Gang lånade till sin genombrottssingel ”Rapper’s delight”.

Rodgers har under åren fortsatt influera modern musik via hyllade producent- och låtskrivarsamarbeten med alla från David Bowie och Madonna till Daft Punk och Avicii. Och Chic har aldrig slutat vara ett turnerande band. För tre år sedan tog Rodgers sin orkester till Way Out West i Göteborg för en bländande, svintajt kavalkad av alla sina braksuccéer, från samtliga Chic-klenoder till sånt som ”Let’s dance” och ”Get lucky”.

Det har länge pratats om ett nytt album men det är först nu som det dyker det upp, med ett omslag som vinkar snyggt till den självbetitlade debuten från 1977. Och vid första lyssningen blir det genast tydligt att Rodgers idé varit att både vårda sitt bands stilbildande sound och få det att kännas så nutida som det bara går.

Sistnämnda ambition löser han genom att plocka in en lång rad betydligt yngre gäster, som Stefflon Don, Mura Masa och Craig David.

Lady Gaga får äran att uppdatera Chic-dängan ”I want your love” och Emeli Sandé och Rodgers gamle vän Elton John delar mikrofon i balladen ”Queen”.

Låtarna är classic Chic: lyxigt snidad dansmusik med gedigna refränger, välslipade sångharmonier och titlar som ”Boogie all night” och ”Dance with me”. Rodgers graciösa Stratocaster-gitarr blir inte sällan den allra finaste kryddan, främst i instrumentalen ”State of mine (it’s about time)”.

Och det går självklart att förstå varför gästlistan är så lång. Hur välskrivna låtarna än må vara hade troligen ett Chic-album rakt av med det turnerande bandet gissningsvis lätt blivit en halvhet retrogryta som riskerat att flyta förbi ganska obemärkt i dagens intensiva streamingflöde.

Ändå är det ofta när Rodgers mest konkret försöker modernisera, med autotune-effekter eller någon rap av Lunchmoney Lewis, som skivan känns minst angelägen.

Lite typiskt är albumets kanske starkaste spår, den lustfyllda funkfesten ”I dance my dance”, också den enda låten utan gäster.

Att ett nytt Chic-album skulle välta världen över ända hösten 2018 var kanske heller inget någon kunde begära. Men som den dokumenterat begåvade dramaturg och estet Nile Rodgers är lär han säkert lyckas foga in några omsorgsfullt valda låtar från ”It’s about time” i Chics show framöver, och få den att explodera i ännu lite starkare kulörer.

Det ser jag verkligen fram emot.
BÄSTA SPÅR: ”I dance my dance”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM